Читать книгу Konungars Marsch - Морган Райс, Morgan Rice - Страница 7

Kung MacGil raglade in i sin kammare. Rummet snurrade och huvudet bultade efter kvällens festligheter – och efter alltför mycket drickande. En okänd kvinna klamrade sig fast vid hans sida, med en arm om hans midja och kjorteln halvöppen, fnittrande på väg med honom mot sängen. Två tjänare stängde dörren bakom honom och avlägsnade sig diskret.

MacGil hade ingen aning om var hans drottning befann sig, och för tillfället var det inget han brydde sig om. Det var sällan de delade säng nuförtiden – oftast drog hon sig tillbaka till sin egen kammare, och särskilt vid festligheter, när måltiderna drog ut på tiden. Hon var väl medveten om sin makes små nöjen, men tycktes inte bry sig om dem. Han var trots allt kung, och MacGil hade alltid styrt med vanan av att ha vissa rättigheter.

Men när MacGil nu siktade in sig på sängen snurrade rummet för våldsamt, och plötsligt skakade han av sig kvinnan. Han hade inte längre lust.

”Försvinn!”, befallde han och tryckte bort henne.

Kvinnan stod där, chockad och sårad, och tjänarna återvände och tog tag om varsin arm och ledde ut henne. Hon protesterade, men ropen dämpades när de åter stängde dörren efter henne.

MacGil satt på sängkanten och vilade huvudet i händerna i ett försök att få stopp på huvudvärken. Det var ovanligt att han fick huvudvärk redan så tidigt på kvällen, innan drickat hunnit ebba ut. Men ikväll var det annorlunda. Allt hade ändrats så snabbt. Festen hade förlöpt alldeles utmärkt och han hade slagit sig ned med fin stek och starkt vin när den där pojken, Thor, känt sig tvungen att dyka upp och förstöra alltsammans. Först hade han stört, med den där löjliga drömmen. Men sedan hade han haft fräckheten att slå bägaren ur händerna på honom.

Och så hade den där hunden dykt upp och lapat i sig, och sjunkit ihop död inför ögonen på alla. MacGil hade varit skakad sedan dess. Insikten hade slagit som en hammare: någon hade försökt förgifta honom. Försökt mörda honom. Han kunde knappt ta det till sig. Någon hade tagit sig förbi hans vakter och förbi munskänkarna, som provade hans mat och vin. Han hade varit ett hårsmån från döden, och det skakade honom fortfarande.

Han kom ihåg att Thor burits iväg till fängelsehålorna och frågade sig om den ordern verkligen varit den rätta. Å ena sidan var det klart att pojken omöjligen kunde ha vetat att bägaren förgiftats om det inte var han som blandat i giftet, eller åtminstone på något sätt varit inblandad. Men å andra sidan visste han att Thor hade märkliga gåvor – alltför märkliga – och att han kanske hade talat sanning: kanske hade han verkligen fått en vision av händelsen i drömmen. Kanske hade Thor i själva verket räddat hans liv. Då hade han sänt den ende som var verkligt lojal i fängelsehålan.

MacGils huvud bultade vid tanken, som han satt där och gned sin alltför fårade panna och försökte få rätsida på saken. Men han hade druckit för mycket den kvällen. Det låg en tät dimma i sinnet, tankarna virvlade och han kunde inte se botten på problemet. Och det var för varmt där inne – en kvalmig sommarkväll, med kroppen överhettad av timmars frosseri i mat och dryck – och han svettades ymnigt.

Han sträckte på sig och lossade manteln, sedan ytterskjortan och stod därefter i bara underskjortan. Han torkade svetten ur pannan och skägget, lutade sig bakåt och drog av de väldiga, tunga stövlarna en i taget och sträckte på tårna i vinddraget. Han satt och andades tungt och försökte återfå sitt lugn. Magen hade växt under dagen och var tung. Han sparkade upp benen och lade sig ned, med huvudet vilande på kudden. Han suckade och såg upp, förbi sängens höga gavlar och upp i taket, och önskade att rummet skulle sluta snurra.

Vem vill se mig död, frågade han sig ännu en gång. Han hade älskat Thor som sin egen son och anade att det inte kunde vara han. Han frågade sig vem det annars kunde vara, och vad som kunde vara motivet – och ännu viktigare, om de skulle försöka igen? Var han i säkerhet? Hade Argon haft rätt i sina förutsägelser?

MacGil kände ögonen bli tunga och anade att svaren på alla frågor fanns precis i utkanten av hans medvetande. Om han bara varit lite klarare i sinnet hade det kanske gått att reda ut. Men han fick lov att vänta till gryningen med att sammankalla sina rådgivare och dra igång en utredning. Frågan han ställde sig var inte vem som ville se honom död – utan vem som inte ville det. Hovet var fullt av människor som hyste begär till tronen. Äregiriga generaler, intrigerande rådmän, makthungriga adels- och herremän, spioner, gamla rivaler och lönnmördare sända av McClouds – kanske till och med ända från Vildlanden. Men kanske från närmare håll ändå.

MacGils ögon fladdrade till och han började falla i sömn. Men något fångade hans uppmärksamhet och höll ögonen öppna. Han anade något som rörde sig, tittade dit och såg att tjänarna saknades. Han blinkade, förvirrad. Tjänarna lämnade aldrig hans sida. Han kunde inte ens minnas när han senast varit helt själv i det här rummet, och inte heller att han beordrat dem att lämna honom nu. Och ännu märkligare: dörren stod öppen.

I samma ögonblick hörde MacGil ljud från andra sidan rummet, och vände sig om och såg. Där, tryckt mot väggen, på väg ut ur skuggorna och in i fackelskenet, rörde sig en smal man klädd i svart kappa, med huva neddragen över ansiktet. MacGil blinkade med ögonen, osäker på om det bara var en synvilla. Och först var han säker på att det bara var skuggor, en flämtande fackla som lurade ögonen.

Men ett ögonblick senare hade figuren närmat sig med flera snabba steg mot sängen. MacGil försökte se klart i dunklet, se vem det var. Instinktivt började han resa sig upp, och som den gamle krigare han var förde han handen till höften för svärdet, eller åtminstone efter en dolk. Men han hade klätt av sig och var utan vapen. Han satt obeväpnad i sin säng.

Figuren rörde sig snabbare nu, som en orm som närmade sig i natten, och MacGil fick en skymt av ansiktet. Rummet snurrade fortfarande, och i sitt druckna tillstånd kunde han inte riktigt begripa det. Men för ett ögonblick kunde han ha svurit på att det ansiktet hörde till hans son.

Gareth?

MacGils hjärta rusade i plötslig panik. Vad gjorde han här, utan att först ha meddelat, och så sent på natten?

”Min son?”, ropade han.

MacGil såg mord i de där ögonen, och det var allt han behövde se – han började kasta sig ur sängen.

Men figuren var för snabb. Han hoppade fram, och innan MacGil ens lyft handen till skydd syntes glansen av metall i fackelskenet, och snabbt, alltför snabbt, sköt en klinga genom luften – och rätt in i hans hjärta.

MacGil skrek, ett dovt, mörkt rop av smärta, och överraskades av ljudet av sin egen röst. Det var ett skri som hämtat från slagfälten, ett som han hört allt för många gånger. Det var så en dödligt sårad krigare ropade.

MacGil kände kall metall tränga in mellan revbenen, pressas genom musklerna, blandas med hans blod, och så ännu djupare, med en smärta värre än något han känt – och bladet tycktes aldrig stanna. Han flämtade våldsamt, och kände hett, salt blod fylla munnen, och andhämtningen bli tung. Han tvingade sig att titta upp för att se ansiktet bakom huvan. Han blev förvånad: han hade haft fel. Det var inte hans sons ansikte. Det var någon annan. Någon han kände igen. Han mindes inte vem, men det var någon som stod honom nära. Någon som påminde om hans son.

Hans hjärna protesterade våldsamt i förvirringen när han försökte sätta ett namn på ansiktet.

Figuren stod över honom med kniven i handen, men MacGil lyckades på något sätt lyfta en hand och stöta den mot mannens axel i ett försök att hindra honom. Han kände något av sin gamla kraft som krigare i armen, styrkan av alla förfäder, och av den del i djupet av hans inre som gjorde honom till kung, och som nu vägrade ge upp. Med en kraftig stöt lyckades han trycka undan lönnmördaren.

Mannen var ännu tunnare och vekare än MacGil föreställt sig, och stapplade bakåt med ett rop genom rummet. MacGil lyckades resa sig, och drog med en oerhörd kraftansträngning kniven ur bröstet. Han kastade klingan genom rummet och den föll klingande i stengolvet och gled tills den kraschade i väggen.

Mannens huva hade fallit bak på axlarna. Han kom på fötter och stirrade tillbaka, med ögonen vidöppna av skräck när han såg MacGil komma mot honom. Mannen vände och sprang genom rummet och stannade bara för att slita med sig dolken i flykten.

MacGil försökte ta upp jakten, men mannen var för snabb, och plötslig sköt smärtan upp genom bröstet. Han kände hur han började vekna.

MacGil stod där, ensam i rummet, blickade ned och såg blodet strömma ur bröstet och över hans öppna händer. Han sjönk ned på knä.

Han kände kroppen bli kall och lutade sig bakåt för att ropa.

”Vakter”, hördes en svag röst.

Han drog djupt efter andan i den oerhörda smärtan och lyckades få kontroll över sin djupa röst – rösten av den som en gång var kung.

”VAKTER!”, ropade han.

Han hörde fotsteg långsamt närma sig i en avlägsen korridor. Han hörde en avlägsen dörr öppnas och kände att någon steg närmare. Men rummet snurrade igen, och denna gång var det inte av vinet.

Det sista han såg var golvets kalla sten närma sig ansiktet.