Читать книгу Himmel Av Magi - Морган Райс, Morgan Rice - Страница 10

Alistair rusade igenom det kaotiska stridsfältet, och korsade sin väg mellan soldaterna när de slogs för sina liv mot armén av odöda som kom upp runt om dem. Stön och skrik fyllde luften när soldaterna dödade dem, samt när de odöda, dödade soldaterna. Silver och MacGils och silesier slogs modigt, men de var många färre. För varje odöd som de dödade, kom det fler. Det var bara en tidsfråga, kunde Alistair se, tills alla människor skulle vara döda.

Alistair sprang fortare, och sprang med allt hon hade, hennes lungor skulle spricka när som helst, och hon duckade när en odöd svingade mot hennes ansikte och skrek när en annan rev hennes arm, så att det rann blod. Hon slutade inte springa. Det fanns ingen tid. Hon var tvungen att hitta Argon.

Hon sprang i den riktning där hon hade sett honom sist, där han slagits mot Rafi och kollapsade av utmattningen. Hon bad över att det inte hade dödat honom, att hon skulle kunna väcka honom, och att hon kunde göra det innan allt hennes folk dödades.

En odöd kom framför henne och blockerade hennes väg, och hon höll ut sin hand; en vit boll av ljus slog den i bröstet, och slog ner den bakåt.

Fem fler kom, och hon höll ut sin hand, men denna gång, kom endast en boll av ljus, och de andra fyra närmade sig henne. Hennes krafter, var begränsade, insåg hon chockat. Alistair samlade sig själv för en attack när de närmade sig, sedan hörde hon ett morrande ljud och tittade över sin axel för att se Krohn, som hoppade upp bredvid henne och högg en i halsen. De odöda vände sig mot honom, och Alistair såg sin chans. Hon armbågade en i halsen, vilket slog ner den, och sprang.

Alistair knuffade sin väg fram genom kaoset, desperat, medan de odöda bara ökade i antal, och hennes folk drogs bakåt. När hon duckade och svingade, så kom hon till slut fram till den lilla öppningen, platsen där hon kom ihåg att hon sett Argon.

Alistair tittade på marken, desperat, och såg till slut, mellan alla lik, Argon. Han låg där, på marken, ihopkrupen till en boll. Han låg i en liten öppning och han hade uppenbarligen satt i verk någon trollformel för att hålla andra borta från honom. Han var medvetslös, och när Alistair rusade fram till hans sida, så hoppades och bad hon om att han fortfarande levde.

När hon kom närmare, kände Alistair sig omfamnad, skyddad av hans magiska bubbla. Hon satte ett knä vid honom och tog ett djupt andetag, äntligen säker från striden runt henne, och fick lite andrum mitt i stormen.

Ändå var Alistair fylld av skräck när hon tittade ner på Argon: han låg där, med ögonen stängda, och andades inte. Hon fylldes av panik.

”Argon!” skrek hon, och skakande ruskade hon hans axlar med båda händerna. ”Argon, det är jag! Alistair! Vakna! Du måste vakna!”

Argon låg där, utan att reagera, medan striden runt om henne blev intensivare.

”Argon snälla! Vi behöver dig. Vi kan inte slåss mot Rafis magi. Vi har inte de skickligheter som du har. Snälla, kom tillbaka till oss. För Ringen. För Gwendolyn. För Thorgrin.”

Alistair ruskade i honom, ändå reagerade han fortfarande inte.

Desperat, så fick hon en idé. Hon la båda händerna på hans bröst, stängde sina ögon och fokuserade. Hon samlade all sin inre energi, vad som var kvar, och sakta, så kände hon hur händerna blev varma. När hon öppnade sina ögon, så såg hon ett blått ljus komma från hennes händer, som spred sig över hans bröst och axlar.  Snart utvecklades det och spred sig över hela kroppen. Alistair använde en speciell trollformel som hon hade lärt sig, för att återuppliva sjuka. Det tömde henne, och hon kände hur hennes energi lämnade hennes kropp. Det gjorde henne svag, hon ville att Argon skulle komma tillbaka.

Alistair kollapsade, utmattad från ansträngningen, och låg vid Argons sida, för svag för att röra sig.

Hon kände en rörelse, och hon tittade över axeln och såg med förvåning hur Argon började vrida på sig. Han satte sig upp och vände sig mot henne, hans ögon glänste med en intensitet som skrämde henne. Han stirrade på henne, uttryckslöst, och sträckte sig sedan över, tog sin stav, och reste sig upp. Han sträckte ut en hand, tog tag i henne och utan att anstränga sig, drog han upp henne på fötter.

När han höll hennes hand, så kände hon hur hon fick sin energi tillbaka.

”Var är han?” frågade Argon.

Argon väntade inte på svaret; det var som om hon visste exakt var han skulle gå, och han vände, med staven vid sin sida, och gick rakt in i striden.

Alistair kunde inte förstå hur. Argon tvekade inte när han gick rätt in bland soldaterna. Då förstod hon varför: han hade en magisk bubbla runt honom när han gick, och när de odöda rusade mot honom från alla sidorna, kunde ingen komma igenom. Alistair hölls sig så nära honom som hon bara kunde när han vandrade helt orädd, och ofarligt genom den tjocka striden, som om hon promenerade på en äng mitt under en solig dag.

De två gick genom stridsfältet, och fortsatte att marschera i tystnad, han var klädd i sin långa, vita mantel och huva, och gick så snabbt så att Alistair knappt kunde hänga med.

Han stannade till slut mitt i striden, i en öppning, där Rafi stod mittemot. Rafi stod fortfarande där, höll ut båda armarna på sidorna, hans ögon hade rullat bakåt i hans huvud när han kallade på tusentals av odöda, som vällde ut på alla sidor ur sprickan i jorden.

Argon höjde ena handen över huvudet, rakt mot himlen, och öppnade sina ögon brett.

”RAFI!” skrek han med en utmanande röst.

Trots allt ljud, så skar Argons röst genom striden, och vibrerade genom kullarna.

När Argon skrek, så delade plötsligt sig molnen ovanför. En vid strimma av ljus kom lysande ner, från himlen, rakt ner i Argons hand, som om den slöt samman honom med himlen. Strömmen av ljus blev bredare och bredare, som en tornado som omfamnade stridsfältet, och som även utvecklades runt om honom.

Det kom ett högt svischande ljus, och Alistair såg på med misstro när marken under henne började skaka ännu mer våldsamt, och den gigantiska sprickan började röra sig i motsatt riktning, och gick ihop sakta igen.

Samtidigt som den började gå ihop, skrek dussintals odöda, som krossades när de försöka kravla ut.

Inom en liten stund, halkade hundratals odöda ner i jorden, när sprickan blev mer och mer smal.

Jorden skakade en sista gång, sen blev det tyst, när sprickan till slut stängde sig själv, marken var hel igen, som om den alltid varit det. Det hemska skriket från de odöda hördes, dämpat, från underjordens marker.

Det kom en tystnad, en paus i striden, och alla ställde sig och tittade.

Rafi skrek och vände sig om och tittade på Argon.

”ARGON!” skrek Rafi.

Tiden hade kommit för den slutliga striden för de två stora titanerna.

Rafi sprang in i öppningen, höll den röda staven högt, och Argon tvekade inte, han sprang ut för att möta Rafi.

De två möttes i mitten, och båda svingade sin stav över sina huvuden. Rafi drog ner sin stav mot Argon och Argon höjde sin och blockerade det. Ett stort vitt ljus lös, som gnistor, när de möttes.

Argon svingade tillbaka, och Rafi blockerade.

Fram och tillbaka höll de på, slag efter slag, attackerande och blockerande, medan vitt ljus lös överallt. Marken skakade vid varje slag, och Alistair kunde känna energin i luften.

Till slut hittade Argon sin öppning, svingade sin stav underifrån, uppåt, och när han gjorde det, sprack Rafis stav.

Marken skakade våldsamt.

Argon gick fram, höjde sin stav högt över huvudet med båda händerna, och högg ner den rakt ner genom Rafis bröst.

Rafi gav ifrån sig ett hemskt skrik, och tusentals av små fladdermöss flög ut ur hans mun när hans käkar öppnades brett. Himlen blev svart för en stund, när svarta moln samlades i himlen, rakt över Rafis huvud, och virvlade ner på jorden. De svalde honom hel, och Rafi ylade när han åkte upp i luften, upp i himlen, rakt mot något hemskt öde som Alistair inte ville föreställa sig.

Argon stod där, och andades tungt när det till slut blev tyst, och Rafi var död.

Den odöda armén skrek, en i taget, och alla försvann framför Argons ögon, och blev en i taget, en hög med aska. Snart skulle stridsfältet vara fullt med tusentals av högar, av allt som återstod av Rafis förbannelser.

Alistair övervakade stridsfältet och såg att det bara var en strid kvar att ta tag i: över öppningen, så fanns hennes bror, Thorgrin, som redan stod mot sin far, Andronicus. Hon visste att striden hade kommit, och en av dessa beslutsamma män skulle förlora sitt liv: hennes bror eller hennes far.

Hon bad om att det var hennes bror som skulle komma ut ur det här levande.