Читать книгу Himmel Av Magi - Морган Райс, Morgan Rice - Страница 11

Luanda låg på marken vid Romulus fötter, och såg med skräck hur tusentals av Imperiets soldater flödade ut på bron, medan de skrek i triumf och korsade Ringen. De invaderade hennes hemland, och det fanns inget hon kunde göra än att sitta där, hjälplöst, och se på, och undra om det på något sätt var hennes fel. Hon kunde inte hjälpa att på något sätt känna sig ansvarig för att Skölden sänkts.

Luanda vände sig om och tittade ut mot horisonten, hon såg de oändliga skeppen från Imperiet, och hon visste att snart skulle miljoner trupper flöda in. Hennes folk var slut; Ringen var slut. Allt skulle vara över nu.

Luanda slöt sina ögon och skakade på huvudet, igen och igen. Det fanns en tid när hon hade varit så arg på Gwendolyn, på henne far, och skulle varit glad över att se Ringen förstöras. Men hon hade förändrat sitt tankesätt, ända sedan Andronicus svek och behandling av henne, ända sedan han rakat hennes huvud, och slagit henne framför sitt folk. Det fick henne att inse hur fel, hur naiv, hon hade varit när hon varit ute efter makt. Nu, skulle hon ge vad som helst för att få tillbaka sitt gamla liv. Allt hon ville ha nu var fred. Hon ville inte längre ha ära eller makt, nu ville hon bara överleva, och göra fel, rätt igen.

Men medan hon iakttog allt, insåg Luanda att det var för sent. Nu var hennes älskade hemland på väg att bli förstört, och det fanns inget hon kunde göra.

Luanda hörde ett hemskt ljud, skratt blandat med ett morr, och hon tittade upp och såg Romulus som stod där, med händerna på höfterna, och tittade på allt med ett stort leende på sitt ansikte, och hans långa, vassa tänder blottades. Han kastade bak sitt huvud och skrattade lättat.

Luanda ville verkligen döda honom; om hon hade haft en kniv i sin hand, så skulle hon hugga honom rätt i hjärtat. Men hon kände honom, hur tjockt byggd han var, hur ogenomträngligt han var för allt, inte ens kniven skulle gå igenom.

Romulus tittade ner på henne, och hans leende skiftade till en grimas.

”nu” sa han. ”Är det dags att döda dig långsamt,”

Luanda hörde ett distinkt klang när Romulus drog sitt vapen från sin midja. Det såg ut som ett kort svärd, förutom att den hade en lång, smal spets. Det var ett ont vapen, ett som uppenbarligen var designat för att tortera människor.

”Du kommer att lida väldigt, väldigt mycket,” sa han.

När han sänkte sitt vapen, så höjde Luanda sina händer till sitt ansikte, som om hon kunde blockera det. Hon slöt sina ögon och skrek.

Det var då något underligt hände: när Luanda skrek, så dränktes hennes skrik av ett ännu högre skrik. Det var skriket från ett djur. Ett monster. Ett vildsint rytande, högre och mer resonans än hon någonsin hört i hela hennes liv. Det var som åska, som delade på himlen. Luanda öppnade sina ögon och tittade upp mot himlen, och undrade om hon hade inbillat sig det. Det lät som om det hade varit skriket från självaste Gud.

Romulus, som också stannade till, tittade upp mot himlen förbryllad. Av hans ansiktsuttryck, kunde Luanda inse att det faktiskt hände; hon hade inte inbillat sig.

Det hördes igen, ett andra skrik, ännu värre än det första, med en sådan råhet, sådan kraft, att Luanda insåg att det bara kunde vara en endaste sak:

En drake.

När himlen delade sig, blev Luanda full av vördnad när hon såg två drakar sväva över hennes huvud, den största och mest skräckinjagande varelsen hon någonsin sett, som blockerade solen, och gjorde dag till natt, när de kastade en skugga över dem.

Romulus vapen föll från hans händer, och hans mun öppnades i chock. Han hade tydligen aldrig sett någonting som detta, han heller, speciellt inte när de två drakarna flög så lågt över marken, knappt fem meter över deras huvuden. Deras stora svansar hängde under dem, och när de skrek igen, så krökte de sina ryggar och spred sina vingar.

Först samlade Luanda sig, eftersom hon antog att de kom för att döda henne. Men när hon såg dem flyga, så snabbt över huvudet, och vinden var nära på att välta henne, insåg hon att de skulle någon annanstans: över Kanjonen, in i Ringen.

Drakarna måste ha sett soldaterna som korsade Ringen och insett att Skölden var nere. De måste ha sett att det var deras chans att också komma in i Ringen.

Luanda såg på när en av drakarna plötsligt öppnade sin mun, dök ner, och andades eld på männen som gick över bron.

Skrik från tusentals av Imperiets soldater hördes, skrikande mot himlen som om en enorm vägg av eld slukat dem hela.

Drakarna fortsatte att flyga, och sprutade eld medan de korsade bron, och brände alla Romulus män. De fortsatte att flyga, mot självaste Ringen, och fortsatte att spruta eld och förstöra varje man från Imperiet som hade tagit sig in.

På bara en kort stund, så fanns där inga av Imperiets män kvar på bron, eller på land innanför Ringen. De av Imperiets män som var på väg mot bron, som precis skulle korsa, stannade direkt. De vågade inte gå in. Istället, vände de sig om och flydde, och sprang tillbaka till skeppen.

Romulus vände sig om och såg sina män retirera.

Luanda satt där, chockad, och insåg att detta var hennes chans. Romulus var distraherad, han vände sig om och jagade efter sina män och försökte få dem att gå mot bron. Detta var hennes chans. Luanda hoppade upp på sina fötter, hennes hjärta slog, och vände sig om och rusade tillbaka mot bron. Hon visste att hon endast hade lite, värdefull tid på sig; om hon hade tur, så kanske, bara kanske, kunde hon springa långt nog, innan Romulus märkte av det, och ta sig till andra sidan. Och om hon kunde ta sig till andra sidan, så kanske det skulle få tillbaka Skölden.

Hon var tvungen att försöka, det var nu eller aldrig.

Luanda sprang och sprang, hon andades så tungt så att hon knappt kunde tänka, och hennes ben skakade. Hon snubblade på sina fötter, hennes ben var tunga, hennes hals var torr, och hon flaxade sina armar medan hon sprang, och den kalla vinden blåste på hennes skalliga huvud.

Hon sprang snabbare och snabbare, och hennes hjärta slog i hennes öron, ljudet av hennes egna andetag fyllde hennes värld, och allt blev suddigt. Hon tog sig ungefär trettio meter över bron innan hon hörde det första skriket.

Romulus hade sett henne.

Bakom henne kom det plötsligt ett ljud av män som rusade på hästar, korsande bron, mot henne.

Luanda sprang, ökade sin takt, och hon kände hur männen närmade sig henne. Hon sprang förbi alla lik, som var brända av drakarna, som fortfarande brann, och hon gjorde sitt bästa för att undvika dem.

Bakom henne kom hästarna ännu närmare. Hon tittade över sin axel, och såg spjuten som var höjde högt, och hon visste att Romulus denna gång siktade på att döda henne. Hon visste att, inom en liten stund, så skulle de spjuten sitta i hennes rygg.

Luanda tittade fram och såg Ringen, hemlandet, bara några meter framför henne. Om hon bara kunde klara det. Bara tre meter till. Om hon kunde ta sig över gränsen, så kanske, kanske skulle Skölden gå tillbaka upp för att rädda henne.

Männen var nästan framme när hon tog sina sista steg. Ljudet av hästar var täckte allt annat ljud, och hon kände lukten av hästarna och männens svett. Hon samlade sig själv, och förväntade sig att spjut skulle punktera henne rygg när som helst. De var bara meter ifrån. Men det var även hon.

I en sista akt av desperation, så dök Luanda, precis när hon såg att en soldat höjde handen med spjut bakom henne. Hon slog i marken hårt. I ögonvrån såg hon spjutet som seglade genom luften, rakt mot henne.

Så fort Luanda korsade linjen, och landade i Ringen, så plötsligt, bakom henne, var Skölden aktiverad igen. Spjutet, som var några centimeter bakom henne, förstördes mitt i luften. Och bakom den, så skrek alla soldaterna på bron, och höjde sina händer mot sina ansikten, när de alla brändes upp.

Inom en kort stund, vara alla bara högar av aska.

På andra sidan bron stod Romulus och såg på. Hans skrek och slog sig på sitt bröst. Det var ett skrik av smärta. Ett skrik från någon som hade blivit besegrad. Överlistad.

Luanda låg där, andades tungt, och var i chock. Hon lutade sig ner och kysste jorden hon låg på.

Sedan kastade hon bak sitt huvud och skrattade av lättnad.

Hon hade klarat det, hon var säker.