Читать книгу Himmel Av Magi - Морган Райс, Morgan Rice - Страница 14

Thorgrin, Kendrick, Erec, Srog och Bronson stod som en vägg mot Imperiets armé, med deras folk bakom sig, med sina vapen dragna, och de var beredda att slakta Imperiets trupper. Thor visste att detta skulle vara hans sista attack, hans sista strid, ändå hade han ingen ångest. Han skulle dö här, mot denna armé, på sina fötter, med svärdet i sin hand, med sina bröder vid sin sida, och han försvarade sitt hemland. Han skulle få en chans att gottgöra sig för vad han hade gjort, för att ha stridit mot sitt eget folk. Det fanns inget mer han kunde be om i sitt liv.

Thor tänkte på Gwendolyn, och det enda han önskade, var att ha haft mer tid för henne. Han bad om att Steffen hade tagit henne till säkerhet, och att hon var säker där bakom, bakom fronterna. Han kände sig besluten över att slåss med allt han hade, döda så många från Imperiet som han kunde, för att förhindra dem från att skada henne.

När Thor stod där kunde han känna sina bröders solidaritet, alla var orädda, stod modigt, och höll sin plats. Detta var de finaste männen i Imperiet, de finaste knektarna från Silver, MacGils, silesier, alla var enade, ingen av dem backade av rädsla, trots alla odds. Alla var förberedda att ge sitt liv för att försvara sitt hemland. Alla värdesatte ära och frihet mer än livet.

Thor hörde Imperiets signalhorn, som gick upp och ner för fronterna, och såg divisionerna av oändligt många män, ställa sig i perfekta linjer. Detta var disciplinerade soldater som han stod mot, soldater med icke nådiga befälhavare, som hade stridit hela livet. De var enade, tränade för att fortsätta trots deras ledares död. En nu, namnlös befälhavare gick fram, och ledde trupperna. De var många, oändligt många, och Thor visste att det inte fanns en chans att de kunde besegra dem med så få män. Men det kvittade. Det betydde ingenting om de dog. Allt som betydde något var hur de dog. De skulle dö på sina fötter, som män, i en sista strid av ära.

”Ska vi vänta tills de kommer mot oss?” frågade Erec högt. ”Eller ska vi erbjuda dem MacGils hälsning?”

Thor log tillsammans med de andra. Det fanns inget bättre än en liten armé som attackerade en större. Det var ansvarslöst, men ändå var det höjden av mod.

Thor och alla hans män skrek ett stridsrop, enade, och alla attackerade. De sprang till fots, och skyndade sig för att minska gapet mellan de två arméerna, deras stridsrop fyllde luften, och deras män följde dem tätt i hälarna. Thor höll sitt svärd högt, sprang bredvid sina bröder, och hans hjärta slog hårt, och en kall vind svepte hans ansikte. Det var så här krig kändes. Det fick honom känna sig levande.

De två arméerna rusade, sprang snabbt så att de kunde döda varandra. Inom en kort stund möttes de i mitten, med en massiv klang från deras vapen.

Thor högg, åt alla håll, och kastade sig själv in i fronten längst fram av Imperiets soldater, som svingade långa spjut, pikar och lansar. Thor högg den första piken han mötte på mitten, och sedan högg han soldaten genom magen.

Thor duckade och vände sig från flera lansar som kom mot honom; han svingade sitt svärd, och virvlade i varje riktning, och delade alla vapen på mitten med ett splittrande ljud och sparkade och armbågade varje soldat ur hans väg. Han slog till flera med sin hammare, och sparkade en annan i skrevet, armbågade en i käken, och skallade en annan. Högg en, och vände sig om och skar en annan. De var nära, och det var man mot man, och Thor var som en enmans-maskin, som skar sin väg genom den stora kraften.

Överallt runt om honom gjorde hans bröder likadant, de stred med en fantastisk hastighet och kraft, styrka och själ, trots att de var färre, så kastade de sig själv in i en mycket större armé och skar genom raderna av Imperiets män, vilket inte verkade ta slut. Ingen tvekade, och inte retirerade.

Överallt runt Thor, skrek tusentals män och stönade när de stred man mot man i en gigantiskt, våldsam strid, striden som skulle besluta över Ringens öde.

Och trots den stora styrkan, så började männen från Ringen att få lite övertag, och höll Imperiet i schack och tryckte dem bakåt.

Thor tog tag i en vimpel från en av Imperiets mäns han, och sparkade bak honom, och svingade sig sedan runt och slog honom i sidan på hjälmen. Thor svingade den högt över huvudet i en bred cirkel och slog ner flera stycken. Han kastade in den i folkmängden som tog ner flera stycken.

Thor höjde sedan sitt svärd och gick tillbaka för att slåss, och högg sin väg igenom, tills hans armar och axlar blev trötta. För ett kort ögonblick blev han för långsam, och en soldat kom ner mot honom med ett höjt svärd; Thor vände sig om och ställde sig mot honom, för sent, och samlade sig själv för slaget och skadan som skulle komma.

Thor hörde ett morrande ljud, och Krohn flög förbi, och hoppade upp i luften och låste sina käkar på soldatens hals, och drev ner honom och räddade Thor.

Timmar av nära strid passerade. Medan Thor först blev förstärkt, så började det snart bli uppenbart att denna strid var meningslös, och sköt upp det oundvikliga. Det kvittade hur många de dödade, horisonten fortsatte att fyllas med oändligt många män. Och medan Thor och de andra blev trötta, så var Imperiets män i god form, och fler fortsatte att välla in. Thor, som förlorade slagkraft, försvarade inte tillräckligt snabbt som han hade gjort innan, och fick plötsligt ett svärdshugg i axeln; han skrek av smärtan, och blodet sprutade ur hans arm. Thor fick en armbåge i revbenen, och en stridsyxa kom ner mot honom, som han precis blockerade med sin sköld. Han hade nästan höjt sin sköld alldeles för sent och riskerat sitt liv.

Thor förlorade mark, och när han tittade runt, så såg han att de andra runt honom också gjorde det. Slaget hade börjat vända; Thors öron fylldes med dödsskrik från alldeles för många av hans män, som började falla runt om. Efter timmar av strid, så förlorade de. Snart skulle de alla vara döda. Han tänkte på Gwendolyn och vägrade att acceptera det.

Thor tittade upp mot himlen, och försökte desperat att samla de krafter han hade kvar: Men hans druid-krafter svarade inte. Han kände att alldeles för mycket hade försvunnit från hans tid med Andronicus, och han behövde tid för att läka. Han såg Argon på stridsfältet, han var inte heller lika kraftfull som han var innan, hans krafter hade minskat efter att han slagits mot Rafi. Och Alistair var försvagad hon också, efter att hon återupplivat Argon. De hade ingen backup. Bara deras styrka. Thor tittade mot himlen och skrek av desperation, han ville att något skulle vara annorlunda, att något skulle förändras.

Snälla Gud, bad han. Jag ber för dig. Rädda oss alla denna dag. Jag vänder mig till dig. Inte till mannen, inte till mina krafter, utan till dig. Ge mig ett tecken av din makt.

Plötsligt, till Thors förvåning, blev luften fylld med ett mäktigt ljud från ett rytande, som var så högt så att det verkade dela på himlen.

Thors hjärta slog snabbare när han omedelbart kände igen ljudet. Han tittade mot horisonten och såg sin gamla vän Mycoples komma flygande ut ur molnen. Thor blev chockad, lättad över att se att hon levde, att hon var fri, att hon var tillbaka här, i Ringen, flygande mot honom. Det var som om en del av honom hade återställts.

Mer överraskande var att Thor såg en andra drake bredvid henne. En manlig, med uråldrig, blek, röd fjäll, och gigantiska glänsande gröna ögon, och såg mer vildsint ut än Mycoples. Thor såg de två sväva genom luften, och de flög sedan ner, rakt mot Thor. Han insåg då att hans böner hade blivit besvarade.

Mycoples höjde sina vingar, krökte sin rygg och skrek, likaså draken bredvid henne, och de två andades en vägg av eld mot Imperiets armé och fick himlen att lysa. Den kalla dagen blev plötsligt varm, sedan het, då väggarna av eld rullade mer mot dem. Thor höjde sina armar mot sitt ansikte.

Drakarna attackerade bakifrån, så flammorna nådde inte riktigt Thor. Fortfarande var väggen av eld tillräckligt nära så att Thor kände dess hetta, och håren på hans underarm brändes.

Skriken från tusentals män restes upp i luften när Imperiets armé, division efter division, började brinna, och tiotusentals soldater skrek för sina liv. De sprang åt alla håll, men det fanns ingenstans att fly. Drakarna visade ingen nåd. De var rasande, och de var redo att hämnas på Imperiet.

En division av Imperiet efter nästa föll ner döda till marken.

De återstående soldaterna som stod mot Thor vände sig om i panik och flydde, och försökte att ta sig ifrån drakarna i skyn, som andades eld överallt. Men de sprang endast in i deras egen död, eftersom draken siktade in sig på dem, och tog slut på dem, den ena efter den andra.

Snart stod Thor mot inget annat än ett tomt fält, svarta moln av rök, lukten av brinnande kött fyllde luften, och drakens andedräkt. När molnen skingrat sig, så avslöjade det ett öde land, inte en enda man levande, och allt gräs och alla träd var inget annat än svart aska. Imperiets armé, som varit så okuvlig för bara några minuter sedan, var nu helt borta.

Thor stod där i chock, lättad. Han skulle leva. De skulle alla leva. Ringen var fri, och till slut var de också fria.

Mycoples dök ner och satte sig framför Thor, och sänkte sitt huvud och fnös.

Thor gick fram och log när han gick mot sin gamla vän, och Mycoples sänkte sitt huvud hela vägen ner och spann. Thor klappade fjällen på hennes ansikte, och hon lutade sig och gnuggade sin näsa upp och ner för hans bröst, och strök sitt ansikte mot hans kropp. Hon fortsatte att spinna, och det var tydligt att hon var glad över att träffa Thor igen, lika glad som han var över att se henne.

Thor hoppade upp på henne, och vände sig om på Mycoples, mot sin armé, tusentals av män som stirrade tillbaka i förundran och glädje, och han höjde sitt svärd.

Männen höjde sina svärd och hejade tillbaka till honom. Till slut var himlen fylld med ljudet av segerrop.