Читать книгу Himmel Av Magi - Морган Райс, Morgan Rice - Страница 7

Thor stod mot Gwendolyn, höll sitt svärd vid sin sida, hela hans kropp skakade. Han tittade upp och såg alla ansikten som stirrade på honom under tystnad – Alistair, Erec, Kendrick, Steffen och en värd för hans landsmän – folk som han hade känt och älskat. Hans folk. Ändå stod han där, mot dem, med ett svärd vid sin sida. Han var på fel sida av striden.

Äntligen, insåg han det.

Thors slöja hade lyft, Alistairs ord ekade inom honom, och fyllde honom med klarhet. Han var Thorgrin. Medlem av Legionen som tillhörde det västra kungariket i Ringen. Han var inte en av Imperiets soldater. Han älskade inte sin far. Han älskade alla dessa människor. Mest av allt, älskade han Gwendolyn.

Thor tittade ner och såg hennes ansikte, som stirrade upp på honom med kärlek, och hennes ögon var fyllda med tårar. Han blev fylld av skam och skräck när han insåg att det var henne han stod mot, och höll sitt svärd. Hans händer brann av förnedring och ånger.

Thor släppte svärdet, lät det falla ur hans händer. Han tog ett steg fram och omfamnade henne.

Gwendolyn kramade honom hårt tillbaka, och han hörde hur hon grät, och kände hur hennes tårar rann ner för hans nacke. Thor var överväldigad med ånger, och han kunde inte förstå hur allt hade gått till.

Det var suddigt. Allt han visste var att han var glad över att vara sig själv igen, ha klarhet, och vara tillbaka med sitt folk.

”Jag älskar dig,” viskade hon i hans öra. ”Och jag kommer alltid att göra det.”

”Jag älskar dig med allt jag har,” svarade Thor.

Krohn gnydde vid hans fötter, haltade fram och slickade Thors hand; Thor lutade sig ner och pussade honom i ansiktet.

”Jag är ledsen,” sa Thor till honom, och kom ihåg att han slagit till Krohn då han kommit till Gwendolyns undsättning.

”Snälla förlåt mig.”

Jorden, som skakade våldsamt, några stunder före, blev äntligen stilla igen.

”THORGRIN!” hördes någon ropa.

Thor vände sig om för att se Andronicus. Han gick fram, ut i öppningen, blängde hotfullt, han var röd ansiktet av ilska. Båda arméerna tittade på under tystnad, när far och son möttes.

”Jag befaller dig!” sa Andronicus. ”Döda dem! Döda dem alla! Jag är din far. Du lyssnar till mig, och endast mig!”

Men denna gång, stirrade Thor tillbaka på Andronicus, och något kändes annorlunda. Något skiftade inom honom. Thor såg inte längre Andronicus som sin far, som en familjemedlem, som någon han var tvungen att svara och ge sitt liv för; istället, såg han honom som sin fiende. Ett monster. Thor kände inte längre någon skyldighet för att ge upp livet för denna man. Raka motsatsen: han kände en brinnande ilska mot honom. Här var mannen som hade beordrat en attack mot Gwendolyn; här var mannen som hade dödat hans landsmän, som hade invaderat och plundrat hans hemland; här var mannen som hade tagit över hans eget sinne, som hade hållit honom gisslan med sin mörka magi.

Detta var inte någon han älskade. Detta var istället mannen han ville döda mer än någon annan på jorden. Far eller ej.

Thor kände sig plötsligt fylld av ilska. Han sträckte sig ner, plockade upp sitt svärd, och rusade med full hastighet över öppningen, redo för att döda sin far.

Thor rusade, med svärdet högt, och Andronicus såg chockad ut när Thor drog ner det med båda händerna, med all sin kraft, rakt mot hans huvud.

Andronicus höjde sin gigantiska stridsyxa i sista sekunden, och slog den åt sidan för att blockera slaget.

Thor gav inte med sig: han svingade sitt svärd om och om igen, för att döda, och varje gång höjde Andronicus sin yxa och blockerade slagen. Klangen som hördes från de två vapen som möttes, ringde genom luften medan båda arméerna tittade på under tystnad. Gnistor flög efter varje slag.

Thor skrek och grymtade, använde varje taktik han hade, och hoppades att han kunde döda sin far här och nu. Han var tvungen att göra det. För sig själv, för Gwendolyn, för alla de som hade lidit under detta monster. Med varje slag, ville Thor, mer än någonsin, förinta honom, hans egen bakgrund, och starta om från början. Välja en annan far.

Andronicus, som försvarade sig, blockerade endast Thors slag, och slog inte tillbaka. Han ville uppenbarligen avstå från att attackera sin son.

”Thorgrin!” sa Andronicus mellan slagen. ”Du är min son. Jag vill inte skada dig. Jag är din far. Du har räddat mitt liv. Jag vill att du ska leva.”

”Och jag vill att du ska dö!” skrek Thor tillbaka.

Thor svingade igen och igen, och drev honom bakåt, över öppningen, trots Andronicus storlek och styrka. Ändå svingade Andronicus inte tillbaka mot Thor. Det var som om han hoppades att Thor skulle komma tillbaka till honom igen.

Men denna gång skulle Thor inte det. Nu, äntligen, visste Thor vem han var. Till slut hade Andronicus ord försvunnit ur hans huvud. Thor skulle hellre vara död än att lyssna på Andronicus igen.

”Thorgrin, du måste sluta!” skrek Andronicus.

Gnistor flög förbi hans ansikte när han blockerade ett våldsamt slag med hans yxa.

”Du kommer att tvinga mig att döda dig, och jag vill inte. Du är min son. Att döda dig skulle vara att döda mig själv.”

”Döda dig själv då!” sa Thor. ”Och om du inte vill, så gör jag det åt dig!”

Med ett kraftigt skrik hoppade Thor och sparkade Andronicus med båda fötterna i bröstet, och skickade iväg han så att han landade på sin rygg.

Andronicus tittade upp, som om han blivit förvånad över att det kunde hända.

Thor stod över honom och höjde sitt svärd högt för att göra slut på honom.

”NEJ!” skrek en röst. Det var en hemsk röst, det lät som om den kom från det väldiga djupet av helvetet, och Thor tittade över axeln för att se en man gå in i öppningen. Han hade en lång, röd rock, och hans ansikte var döljt av en kåpa, det hördes ett omänskligt morrande kom från hans hals.

Rafi.

På något sätt hade Rafi tagit sig tillbaka från striden med Argon. Han stod där nu, och höll ut båda armarna brett. Hans ärmarna på rocken föll när han höjde sina armar, och blottade blek hud som såg ut som om de aldrig hade sett solen. Det hördes ett hemskt ljud från hans hals, som ett morrande, och när han öppnade sin mun brett, så blev det högre och högre tills det fyllde hela luften, och den låga tonen vibrerade och fick det att göra ont i Thors öron.

Jorden började skaka. Thor slogs ur balans när hela marken skakade. Han följde Rafis händer och såg framför honom en syn han aldrig skulle glömma.

Marken började delas på mitten, en stor spricka öppnades, och blev bredare och bredare. Medan den gjorde det, föll soldater från båda sidorna, och skrek medan de flög ner i den fortsatt växande sprickan.

Ett orangeljus, kom från under jorden, och det kom ett hemskt väsande ljud och ånga och dimma steg upp.

Det kom en hand, upp från sprickan, och tog tag i marken. Handen var svart, klumpig, missbildad, och medan den drog sig själv upp, såg Thor på med skräck, hur det kom upp en hemsk varelse ur jorden. Den var formad som en människa, men den var helt svart, med stora, glödande, röda ögon och långa röda huggtänder och en lång, svart svans som släpade bakom den. Dess kropp var klumpig, och såg ut som ett lik.

Den sträckte på nacken och röt, ett hemskt ljud, som Rafis. Det verkade vara någon slags icke död varelse, tillkallad från djupet av helvetet.

Bakom varelsen kom det en till. Och ytterligare en till.

Tusentals fler av dessa varelser kom upp ur jorden, drog sig själva upp från helvetet, en odöd armé, Rafis armé.

Sakta kom de fram till Rafis sida, och ställde sig mot Thorgrin och de andra.

Thor stirrade chockad på armén som stod mot honom; medan han stod där, med sitt svärd högt, rullade Andronicus ut från under honom och kom tillbaka till sin armé, och uppenbarligen ville han inte konfrontera Thor.

Plötsligt började de tusen varelserna att rusa mot Thor, fyllde öppningen, för att döda Thor och hans folk.

Thor kvicknade till, och höjde sitt svärd när första varelsen hoppade mot honom, morrande, med sina blottade klor. Thor hoppade åt sidan, svingade sitt svärd och högg av huvudet. Den föll till marken, utan att röra sig, och Thor samlade sig för nästa.

Dessa varelser var starka och snabba, men en mot en, var ingen match för Thor och de skickligheter krigarna från Ringen hade. Thor slogs mot dem skickligt, och dödade dem från höger till vänster. Men frågan var, hur många kunde han slåss mot samtidigt? Det kom tusentals av dem, från alla håll, och alla befann sig runt om honom.

Thor föll in bredvid Erec, Kendrick, Srog och de andra, och de slogs bredvid varandra, och hade koll på varandras ryggar medan de svingade åt höger och vänster, och dödade två till tre varelser åt gången. En av dem kom förbi, tog tag i Thors arm och rev den, blodet rann. Thor skrek av smärta, vände sig om och högg den hjärtat så att den dog direkt. Thor var en duktig krigare, men hans arm värkte redan, och han visste inte hur lång tid det skulle ta innan turen vände.

Det viktigaste som fanns just nu, var att ta Gwen till säkerhet.

”Ta henne till baksidan!” skrek Thor, tog tag i Steffen, som slogs med ett monster, och knuffade honom mot Gwen. ”NU!”

Steffen tog tag i Gwen och drog bort henne, bakåt genom armén av soldater, och förde henne utom räckhåll från monstren.

”NEJ!” skrek Gwen och protesterade. ”Jag vill vara med dig!”

Men Steffen lyssnade på Thor, och drog tillbaka henne till den bakre flanken i striden, och skyddade henne bakom tusentals MacGils och Silver som modigt stod där och slogs mot varelserna. När Thor såg att hon var säker, blev han lättad, och vände sig om för att slåss med de odöda.

Thor försökte att samla sin druid magi, för att slåss med sin själ och med sitt svärd; men av någon anledning, kunde han inte. Han var alldeles för utmattad efter Andronicus, och Rafis kontroll, och hans krafter behövde mer tid för att läka. Han var tvungen att slåss med sedvanliga vapen.

Alistair kom fram, bredvid Thors, höjde en hand, och riktade den rakt mot de odöda.

En klot av ljus skjöts från handen, och hon dödade flera varelser på en gång.

Hon höjde båda händerna flera gånger, och dödade varelser runt om henne, och när hon gjorde det, kände Thor sig inspirerad, hans systers energi gick in i honom. Han försökte igen att samla en annan del av honom för att inte bara slåss med sitt svärd, utan med sin själ. När nästa varelse kom, höjde han sin hand och försökte att kalla på vinden.

Thor kände vinden rusa genom hans hand, och plötsligt flög ett dussin varelser genom luften, vinden drev dem, och de ylande medan de flög bak ner i sprickan i marken.

Kendrick, Erec och de andra, som var bredvid Thor, kämpade modigt, och dödade dussintals varelser, och likaså deras män runt om dem, som skrek stridsrop, och kämpade med allt de hade. Imperiets armé höll sig undan och lät Rafis armé slåss åt dem, och lät dem trötta ut Thors män.

Det fungerade.

Snart var Thors män utmattade, och de började svinga sina svärd långsammare. Och de odöda slutade aldrig att välla ut från marken, en oändlig ström. Thor märkte att han själv andades tungt, liksom de andra. De odöda började ta sig genom deras rader, och hans män började falla. De var helt enkelt för många. Överallt runt omkring Thor hörde han sina män skrika när de odöda slog ner dem, och högg sina huggtänder i soldaternas halsar och sög deras blod. Med varje soldat som varelsen dödade, verkade det bara som om de blev starkare.

Thor visste att han behövde göra något snabbt. De behövde tillkalla en massiv kraft för att kontra detta, en makt starkare än Alistair hade.

”Argon!” sa Thor plötsligt till Alistair. ”Var är han? Vi måste hitta honom!”

Thor tittade bortåt och såg att Alistair blivit trött, hennes styrka var svagare; en best kom förbi henne, slog henne med baksidan av handen, och hon föll skrikandes. När besten hoppade upp på henne, tog sig Thor fram och högg sitt svärd i bestens rygg, och räddade henne i sista sekund.

Thor sträckte ut en hand och drog snabbt upp henne på fötter.

”Argon!” skrek Thor. ”Han är vårt enda hopp. Du måste hitta honom. Nu!”

Alistair gav honom en menande blick, och rusade in i mängden.

En varelse gled förbi, och hans klor letade efter Thors hals, och Krohn rusade fram och hoppade upp på den, morrande, och tryckte ner den till marken. En annan varelse hoppade upp på Krohns rygg, och Thor högg den, och dödade den.

En varelse hoppade upp på Erecs rygg, och Thor rusade fram, knuffade bort den, tog tag i den med båda händerna och lyfte den upp, högt över huvudet och kastade den in i flera andra varelser, som slog ner dem. En annan best rusade mot Kendrick, som han inte såg, och Thor tog sin kniv och högg den i halsen, precis innan den hann sänka sina huggtänder i Kendricks axel. Thor kände att det var det minsta han kunde göra för att gottgöra att han slagits mot Erec och Kendrick och alla andra. Det kändes bra att slåss på deras sida igen, på den rätta sidan; det kändes bra att veta vem han var igen, och att veta vad de var han slogs för.

Medan Rafi stod där, armarna brett, och hummade, och tusentals fler fortsatte välla upp från marken, visste Thor att de inte skulle klara av att göra motstånd länge till. En svärm av svart omslöt dem, när mer odöda, rusade framåt. Thor visste, att snart, skulle det vara slut på han och hans män.

Åtminstone, tänkte han, skulle han dö på rätt sida av striden.