Читать книгу Himmel Av Magi - Морган Райс, Morgan Rice - Страница 8

KAPITEL TVÅ

Оглавление

Luanda kämpade och vred sig medan Romulus bar henne i sina armar, och varje steg tog henne längre från hennes hemland då de korsade bron. Hon skrek och flaxade, grävde in sina naglar i hans hud, och gjorde allt som var möjligt för att göra sig fri. Men hans armar var muskulära, som stenar, hans axlar var alldeles för breda, och han höll i henne så hårt, likt greppet på en pytonorm, som klämde henne till döds. Hon kunde knappt andas, och hennes revben gjorde fruktansvärt ont.

Trots allt detta, var det inte henne själv hon var mest orolig för. Hon tittade upp framför sig och såg vid slutet av bron, en stor armé av Imperiets soldater, som stod där, med sina vapen redo, och väntande. Alla var förväntansfulla över att Skölden skulle sänka sig, så de kunde rusa ut på bron. Luanda tittade på den konstiga manteln som Romulus hade, som vibrerade och glänste medan han bar henne, och på något sätt kände hon på sig, att hon var nyckeln till att ta ner skölden. Det måste ha något med henne att göra. Varför skulle han annars kidnappat henne?

Luanda kände en ny beslutsamhet: hon var tvungen att bli fri, inte bara för hennes egen skull, utan för hennes kungarike, hennes folk. Då Romulus skulle ta ner Skölden, väntade dessa tusentals män på att rusa över, en stor armé från Imperiet, och som gräshoppor, skulle de att svärma in över Ringen. De skulle förstöra det hon hade kvar av sitt hemland för gott, och hon kunde inte låta det hända.

Luanda hatade Romulus av allt hon hade; hon hatade alla från Imperiet, och Andronicus mest av allt. Det kom en vinpust och hon kände den kalla vinden dra längs hennes rakade huvud, och hon stönade när hon mindes hur de rakat hennes huvud. Hon var förnedrad. Hon skulle döda varenda en om hon kunde.

Då Romulus hade släppt henne fri från att vara bunden i Andronicus läger, trodde hon först att hon blivit räddat från ett hemskt öde, räddad från att släpas runt som ett djur i Andronicus rike. Men Romulus hade visat sig vara ännu värre än Andronicus. Hon var säker på det när de korsat bron, skulle han döda henne – om inte tortera henne först. Hon var tvungen att hitta ett sätt att ta sig fri.

Romulus lutade sig över och pratade i hennes öra, ett djupt ljud som fick hennes hår att resa sig.

”Det är inte långt kvar nu, min kära,” sa han.

Hon var tvungen att tänka snabbt. Luanda var ingen slav; hon var den förstfödda dottern av kungen. Kungligt blod rann i henne, blodet av en krigare, och hon var inte rädd för någon. Hon skulle göra vad som krävdes för att slåss mot sina motståndare; till och med någon så grotesk och mäktig som Romulus.

Luanda samlade all sin kraft hon hade kvar in i en enda rörelse, hon böjde sin nacke, lutade sig fram och sänkte in sina tänder i Romulus hals. Hon bet med all sin kraft, tryckte hårdare och hårdare, tills blodet sprutade ut över hennes ansikte och han skrek, och släppte henne.

Luanda landade på knä, vände sig om och sprang iväg, rusade bort över bron rakt mot hennes hemland.

Hon hörde hans fotsteg närma sig. Han var mycket snabbare än hon hade föreställt sig, och när hon tittade bakåt, så såg hon att han kom närmare henne med ren ilska i blicken.

Hon tittade fram och såg Ringen framför sig, endast tio meter bort, och hon sprang ännu snabbare.

Med endast några steg kvar, kände Luanda en hemsk smärta i ryggraden, då Romulus dök fram och grävde ner sin armbåge i hennes rygg. Hon kollapsade och det kände som om hon blev krossad.

Ögonblicket efter, var Romulus över henne. Han vände runt henne och slog henne i ansiktet.

Han slog henne så hårt, så att hela hennes kropp snurrade runt, och hon landade på rygg i leran. Smärtan spridde sig genom hennes käke, hela hennes ansikte, då hon låg där, knappt vid medvetande.

Luanda kände hur hon drogs upp över Romulus huvud, och hon såg hur han rusade mot kanten, beredd på att kasta henne över. Han skrek medan han stod där, och höll henne högt över huvudet, beredd på att kasta ner henne.

Luanda tittade ner för det branta stupet, och visste att hennes liv skulle ta slut. Men Romulus höll henne där, frusen, vid stupet, skakade, och tänkte. När hon hängde där, verkade det som att Romulus debatterade med sig själv. Uppenbarligen ville han kasta henne över kanten på grund av hans ilska, men ändå kunde han det inte. Han behövde henne för att lyckas med sitt syfte. Till slut sänkte han henne, och drog sina armar runt henne ännu hårdare, och klämde nästan livet ur henne. Han skyndade sig sedan över Kanjonen, tillbaka mot sitt folk.

Denna gång bara hängde Luanda där, svag från smärtan, och det fanns inget mer hon kunde göra. Hon hade försökt, och misslyckats. Allt hon kunde göra nu var att se sitt öde närma sig, steg efter steg, medan hon blev buren över Kanjonen, där den virvlande dimman som steg upp och omringade henne, och som sedan försvann lika snabbt. Luanda kände sig som om hon blev tagen till någon annan planet, till en plats som hon aldrig skulle kunna återvända från.

Till slut kom de fram till andra sidan Kanjonen, och när Romulus tog sitt sista steg, vibrerade manteln runt hans axlar med ett kraftigt ljud, och glödde rött. Romulus släppte ner Luanda på marken, som en gammal potatis, och hon slog i marken hårt, hon slog i sitt huvud, och låg där.

Romulus soldater stod där, på kanten av bron, stirrande ut, de var alla uppenbarligen rädda för att gå fram och testa om Skölden verkligen var nere.

Romulus, som blev irriterad, tog tag i en soldat, lyfte honom högt över huvudet, och kastade ut honom på bron, rätt in i den osynliga väggen som en gång varit Skölden. Soldaten höjde sina händer och skrek, och samlade sig själv inför en självklar död. Men denna gång, hände något annorlunda. Soldaten flög genom luften, landade på bron, och rullade runt. Folket såg på under tystnad när han slutade att rulla – vid liv. Soldaten vände sig om och satt upp och tittade tillbaka mot dem, han var den som var mest chockad av dem alla. Han hade klarat sig. Vilket endast kunde betyda en sak: Skölden var nere.

Romulus armé skrek högt, och alla rusade fram. De svärmade ut på bron, rakt mot Ringen. Luanda tog skydd, hon försökte hålla sig ur vägen medan alla rusade förbi henne, som en hjord av elefanter, mot hennes hemland. Hon såg på med rädsla.

Det land, så som hon en gång känt det, skulle förintas.

Himmel Av Magi

Подняться наверх