Читать книгу Svensk diktning - Olika Författare - Страница 17

I nordanskogen där nickar granen: O, Vodans släkte, 95 du vapenglada, gå ned, där pinjer och palmer sucka bland levnadströtte och veke trälar! 100

Vig dem till vila med svärdets vaggsång! Bär gyllne bytet till norrskensbergen, till kämpens kulle, 105 till kämpens kummel i furors skugga och granars skymning!

Sången tystnar, lansar korsas, rasslande emot varann, svärden blodas, leken yrar sköld mot sköld och man mot man, 110 gotisk fylkning bräcks och spränges, och när stumt är vapnens dån, märka Hellas' söner häpne, att de nu lekt Maraton.

Över likstrött slagfält bryter äntligen ett jubel fram:

"Hell Dexippos, hell dig, arving av vår forna hjältestam!"

Och i jublet hörs en stämma, ack, så svag och späd och vek: 115

"Hälsa till min mor, Dexippos! Tack för denna glada lek!"

Hjälten står med tårat öga över bleknad gosse böjd,

vars i döden väna anlet skimrar än av stridens fröjd.

I sin famn han lyfter svennen, och han talar så: "Farväl!

Barn, nu på din mun jag fångar i en kyss din hjältesjäl. 120

Må hon sen i ord och toner sväva jublande och glad i de sånger, som jag diktar, och på mina hävders blad! Må hon sen igenom sekler andas ungdomsfrisk och varm, längtande till dåd och lekar, in i millioners barm!

Salig, salig, trefalt salig prisar jag en lott som hans: 125 att få fläta hjältens lager in i gossens rosenkrans, att ur älskad moders armar ila hän med kind i brand, strålande av fröjd och fägring, till att dö för fosterland.

Vad vår värld är kallt förståndig! Vad vår värld är fåvitskt klok!

Och hon lönas för sin klokskap med ett blytungt träldomsok: 130

världens klokskap föder henne sorg och feghet, skam och svek.

Fyll vårt land, o Zevs, med gossar, mod och tro och lust och lek!

O, hur sorg för morgondagen fostrar lumpenhet och kiv!

Hur det fega allvar kastar dödens skugga på vårt liv!

Zevs, giv släktet gosselynne, hoppfull håg och fantasi! 135

Då är träldomsoket fallet, då är världen skön och fri.

Ej vid Segerns stolta altar må hon firas, dagens bragd; blygsamt på Barmhärtighetens vare offerkransen lagd, ty din miskund, höge fader, lät oss i en säll minut med en gudingiven barnlek plåna seklers nesa ut." 140