Читать книгу Svensk diktning - Olika Författare - Страница 9

Innehållsförteckning

Den frisinnade, fosterländska stämning, vilken som en varm våg gick genom Sverges folk, dess samhällsliv och vitterhet, på 1840-talet, fick sin ädlaste och yppersta tolk i K. V. A. Strandberg (Talis Qualis).

Född 1818 i Södermanland, där fadern var präst, kom han som student till Lunds universitet. Bland sina kamrater där blev han snart känd och värderad som skald. I djärva dikter, burna av en lidelse, som skapade sig en ursprunglig och klangfull form, gav han uttryck åt tidens unga känslor, däribland ock åt den sympati för de förtryckta folken, såsom t. ex. det danska och det finska, vilken då kom så många svenska hjärtan att klappa i raskare takt. Han ryggade ej ens tillbaka för att vid en studentfest tämligen obehärskat angripa Tegnér, som ju i motsats till Geijer allt mer utvecklat sig till en liberalismens motståndare. Ett sådant angrepp måste naturligtvis i Lund betraktas som högmålsbrott och blev måhända ej utan betydelse för Strandbergs akademiska bana. Åtminstone inskränkte sig resultatet av hans studier till en obetydlig juridisk examen, när han 1847 lämnade Lund. Han bosatte sig nu i Stockholm, där han hade att kämpa mot ekonomiska svårigheter och nära nog slet ut sig i arbetet för sitt och de sinas uppehälle. En tryggad ställning erhöll han dock 1865, då han efter inval i svenska akademien av denna utsågs till redaktör för Post- och inrikes tidningar.

Hans diktning utvecklade sig, sedan han lämnat Lund, till allt mera mognad. Den ungdomliga, brusande häftigheten lade sig, tonen blev mindre lidelsefullt utmanande, och behärskningen fördjupade hans känsla till mera stilla innerlighet. Hans språk utmärker sig för ursprunglighet och käckhet, där är malmklang i hans rytmer och hans ordskatt är av en sällspord, stark och smidig, fägring.

Hans sista år fördystrades av sjuklighet, men döden kom plötsligt för honom. Den 5 febr. 1877 fanns han sittande död vid sitt skrivbord.