Читать книгу Claes Flemings tider - Fredrik Cygnaeus - Страница 53

De dröja än. Derute likväl ryter

En storm, som bordt hitkasta mina gäster

Likt gnistan, slungade från en sotig skorsten

Till ro i skogens djup. Ha' de gått vilse

I nattens mörker? Mäster Philip och

Herr Olof Stenbock borde dock sig känna

Väl hemmastadda uppå dunkla stigar.

Den, som har stulit lifvet af sin kung.

Och den, som ville råna det med våld,

Kan väl ej irras af en nattlig vandring.

Hon börjar syssla vid spiseln.

Det är en skam att låta upp sin boning

Till hamn för desse, som i tröstlöst skeppsbrott

Re'n mistat allt, hvad menskligt är hos menskan.

Men stormvräkt sjelf, jag drifvits af mitt öde

Mot samma klippor, dit de bergat lifvet.

Hon sätter bordet i ordning.

Med stackars mäster Kern är det dock synd:

Han spritter under bördan af sitt samvet',

Liksom en syndig själ, tryckt af ett Ætna.

Men jag kan dock ej neka mig det nöjet

Att kasta bränsle i hans helvete

För att det göra än mer hett för honom.

Hon lägger mera ved i ugnen.

Med Stenbock vore denna möda spilld:

Sitt eget samvete den frossarn uppfrätt,

Och endast då och då af något fel

Uti matsmältningens organer, påminns

Han om den hårda spis, som blifvit slukad. — —

Nu höras tunga steg; så stiger ingen,

Som ej bär grofva brott på sina skuldror.