Читать книгу Claes Flemings tider - Fredrik Cygnaeus - Страница 63

Se här Er lifrätt, Mäster Philip, den

Jag enkom sparat för Er läckra gom.

KERN, sedan han en stund rört med en slef i fatet, springer upp från bordet.

Ha! Dina funder känner jag igen,

Fördömda hexa! Uppå afgrundsglöd

Du kokat upp på nytt den rätt, hvars ämnen

Du uppgräft i Hin Ondes skafferi:

Helvetets bottenlösa gölar; sjelf

Du sluka må det, som din svartkonst tillredt.

Det är en mat för dig. Se hit! Se hit!

Der leker giftuppfyllda ormars yngel

I lustig ringdans. Nu sin famn de slå

Omkring ett hufvud, som bär djupa märken

Utaf en fallen kungakronas tyngd.

De halka nedåt, slå sin hala ring

Omkring en hals. Den bar en riddarked

I forna da'r, så präktig, att ej solen

På tvenne sådana sitt guld har slösat.

Men keden rycktes bort af händer, sträckta

Ur nattens djup emot den. Grannare

Nu ringla ormar sig kring samma hals.

Dock re'n de släppa tag. Sitt gift de spruta

In i en barm, som, fast af bojor tryckt,

Uppdykar kungligt hög ur detta gifthaf.

Men, hvarför, Hexa, ser du icke stolt

Och triumferande uppå ditt verk?

Det är ett mästerstycke, så att ej

Din mästare behöfde skämmas för det.

Du känner väl igen de vackra dragen

Af den der ormen? Ack! Du tog ju dessa

Bland fårorna, som teckna mörkt, hur Kern

Såg en gång ut. Afbilden kärligt smilar

Mot förebilden. De hvarann förstå. —

Sitt gift från honom ormarne ju sugit.