Читать книгу Mosaiker - Olika Författare - Страница 15
Den tidiga grafven.
ОглавлениеO mörka graf, är du den brud,
Som blef af ödet mig beskärd?
Skall åt din kalla, hvita skrud
Mitt hjertas rosor bli en gärd?
O graf, så kall, så lugn, så tyst,
Så djup, så vemodsfull är du!
Mitt hjerta längtar dock att, kysst
Af kärlek, klappa högt ännu!
Och lifvet är så skönt, så ljust,
Så fullt af kärlek, hopp och fröjd.
Min själ af verldens skönhet tjust,
Än mot en framtid blickar nöjd.
Det finnes än att lefva för
Så mycket, mycket älskadt qvar;
Och jag ännu, förrän jag dör,
Så mycket att försona har.
Jag är så ung; mig lifvet bar
Så mången njutning, mången fröjd!
O, hvarför blef ej helsan qvar?
Hvi är jag uti förtid böjd.
Hvi är, o graf, blott du mitt hopp?
Hvi blef, o död, du trogen blott?
Att vissna redan i sin knopp,
Det blef min lefnads blommas lott.
Så skynda då min sorgsna mö
Och gif mitt svaga hjerta frid!
Uppå dess sår din vallmo strö,
Att det må hvila från all strid.
Fort! slut mig fast uti din famn,
För evigt, oupplösligt din!
Kom, skynda, skynda dystra hamn!
O, bleka brud! – kom graf, blif min!
–rl –rl.
