Читать книгу Mosaiker - Olika Författare - Страница 9

Innehållsförteckning

Din barndomskälla var på Finlands åsar,

Der drack du lif vid Saimas gröna stränder,

Der bar du fiskarns båt och klippans måsar

Och sköljde obekanta svedjeländer.

Sen har du genombrutit bergens bräddar,

Förgåtts i Imatra, stått upp ur grafven,

Bredt snöhvit duk på tjugu forsars bäddar

Och plöjt i Wuoksi din väg till hafven.

Oöfverskådlig, som en framtids öde,

Ett haf af sötma, böljor af kristaller,

Nedsväljde Ladoga ditt unga flöde

Liksom minuten in i seklet faller.

Men seklet droppar in i evigheten,

Minutens suck vill ock odödligt lefva,

Och droppens väg, der han går fram förveten

Till ändlös, strandlös ocean, är Newa.

Allena blå i luft, som dimman töcknar,

Allena ren i dyn utaf moraser,

Allena skön och mild, du går i öknar,

Der skrämda fly naturens hulda gracer.

Hur mäktigt lugn du syns med silfveryta

Igenom ljungbevuxna hedar glida,

Tilldess du hör kanonens åskor ryta

Och ser palatser glimma vid din sida!

Halt, ensling från den undangömda norden!

Du famnar en af verldens metropoler.

Titanen, som beherrskar halfva jorden,

Betraktar dig med gyllene kupoler.

Du stannar ej? Du binds med bro och boja,

Du läggs i nyttans ok med last och flotta,

Och menskoskarorna på stranden stoja,

Liksom för att ditt finska lugn bespotta.

Och isen fjettrar dina fria vågor,

Och hästens hofvar trampa på din panna;

Omkring dig stråla qvällens tusen lågor,

Men intet, intet bringar dig att stanna.

Makt, ära, hot och hån, förakt och lystnad,

Glans, storhet, guld från alla jordens grufvor,

Allt speglar du med samma stolta tystnad,

Som nyss du speglat ödemarkens tufvor.

Du rena jungfru, du, hvars böljor blicka

Som himlens blå, så oskuldsfulla, glada,

O, hvilken drägg har du ej nödgats dricka,

Förrän du får i hafvets svalka bada.

Dock stundom, när dig vestanvinden harmar,

I vrede dränker du den stora staden

Och lindar dina fruktansvärda armar

Kring kejsarstoderna och pelarraden.

Du drömmande najad från Saimas stränder,

Vill också du på lek beherrska verlden?

Vänd om! Din sed var ej att sluka länder,

Blott att försvara gamla fosterhärden.

Du är den tysta kraft, som allt kan bära;

Den tåliga, som kan försaka, bida;

Den lugna, som kan älska, hoppas, lära;

Allenast bojor kan du icke lida.

Och derför går du stolt, beständigt stegrad,

Igenom berg och kärr och stad och riken.

Från Finland kommer du, och obesegrad

Du återvänder till den Finska Viken.

Z. T.