Читать книгу Mosaiker - Olika Författare - Страница 4

Innehållsförteckning

Midt i en vinter, hvilken ej blir af,

Din lefnads vår frös bort, och blott en graf

Står redd att inta vårens, sommarns rum.

Din lyra som din scen är evigt stum.

Och det fanns dock i dig så mycket lif,

Som ödmjukt bad till Gud Allsmäktig: Gif

Åt hvad, som bäst sig rörer i mitt bröst,

Det godas värma och det ädlas röst.

Och ofvan prosan af hvardagens hed

Hans känsla mellan sångens blommor gled;

Der andades en oskuld utan flärd,

Så mild som flägten från en bättre verld.

Och denna oskuld påtog sig gestalt

Uti hans hela väsen. Och i allt

Blef den sig trogen. Lika ren som varm

Steg den på tiljan från kasernens larm.

Med sådant lynne spränger man ej berg,

Men dikt som verklighet få mensklig färg;

Det lynnet trotsar sig ej till en stod,

Men likväl lifvas det af handlings mod.

Det tror uppå en framtid fullt och fast,

Der mången högvis sett blott hvad som brast.

Fördömer ej, hvad redan förefinns;

Har rum för hopp vid allt hvad godt man minns.

Så vid försöket med en inhemsk scen,

Der tviflet endast såg en stötesten,

Den unge gossen tog med lif och själ

Sin del uti vågstyckets ve och väl.

Han bilder gaf deråt ur diktens verld,

Steg sjelf på tiljan lika fri från flärd,

Som han i lifvet gick sin jemna gång

Med vidgadt sinne, fast hans stig var trång.

Om han ock ej hann främst uti sitt led,

Är han den förste dock, som stupat ned

Bland denna skara, hvilken känt sig stark

Att bygga Finlands scen på egen mark.

Mitt råd du följde, då soldatens rock

Du bytte ut mot histrionens – ock

Mig ångerbytt mitt råd ej ens nu gör,

Då med dig sjelf allt, hvad du drömde, dör.

Det var och blir en sed bland ädla folk,

Att den som ung får stupa såsom tolk

För syften värdiga att lefva få,

Hans minne kan med deras blott förgå.

Fredrik Cygnaeus.