Читать книгу Lärkan: Poetisk kalender - Olika Författare - Страница 11

Innehållsförteckning

Jag har en brud — en brud i lif och död,

En stålklädd mö, som blir mig evigt trogen;

Hon är min vän, hon är mitt säkra stöd,

När glädjen ler, när hämndens stund är mogen.

Mig öfverger hon ej — hon städse går

Invid min sida, likt en skyddarinna;

Mot fiendskap och våld jag tryggad står,

Hon sviker ej, då krigets åskor brinna.

När skönheten, när helsans friska ros

På verldslig fästmös kinder, flyktig bleknar;

När dess behag och ungdom flyr sin kos,

Och lifvets usla stjelk, förvissnad, veknar; —

Då är, o stålbrud, högre änn’ din glans,

Och lifvets sol uti ditt klara öga

Sig speglar gladt, — och upp till hjeltedans

Dig bjuda ärans Gudar från det höga.

Hell Dig! du stålmö, — slumra trygg och lugn

I morgondrömmar vid min venstra sida; —

För mången, ej för mig, du synes tung,

Der tyst du vaggar i din blanka slida.

Dag kommer! — Vid kanoners muntra sång,

Till häst med mig du ibland krutmoln ilar,

Och barmen modigt blottar på engång,

Och ögat sänder blixtens skarpa pilar; —

Hvem tjuses ej deraf? — Hvem ser ej då

Med köld på jordens känsloömma tärnor,

Der smäktande i lunderna de gå,

Att höra foglars sång, se nattens stjernor. —

Min sång jag helgar dig, du sköna mö,

Du trogna, ljusa stålbrud vid min sida!

Med dig jag lefva vill, med dig ock dö, —

Oss stridens Gud engång skall sammanviga.

L—rt.