Читать книгу Lärkan: Poetisk kalender - Olika Författare - Страница 18

Innehållsförteckning

— — — — — — — — — — — —

Så gick han sakta bort ur menskohvimlet

Och kom till hafvets strand, emot hvars klippor,

Af stormen jagad, vågen skumhöljd flög

Och krossade sin hvita barm och dog.

Och hvar en bölja dog, der steg en ande

Förlossad upp på tunga suckars vingar —

Han stod och såg mot ändlös rymd, han såg

Hur solens gyllne klot bland slitna skyar

Gick ned i blod, sjelf blodig, lik ett hjerta,

Som slutat striden förr än lifvets storm

Sig lagt till ro. — Då vidgar sig hans bröst.

Den bundne stormen i hans själ får vingar,

Han talar — — — Solen, stormen, hafvet, klippan,

De voro vittnen till den fallnes ord:

— — — — — — — — — — — — —

”Förnuft, förnuft! du mördar dina tvifvel,

Och tvår din hand i deras offerblod,

Och detta — detta kallar du för kärlek! —

Så famlar anden — Skuggor, dimmor, mörker! —

Nej, nej, o nej! det finnes ingen tro! —

En gissning blott är menskans hela kunskap,

Och lika litet som den blinde kan

Bli skicklig bågskytt, lika litet når

Ett enda sträfvande sitt tänkta syfte —

En stockblind Höder menskosjälen är,

Och Loke, slumpen, ödet, satan rigtar

Dess pil, att den i sjelfva hjertat far

Utaf den Balder, som dess andakt tillber —

De säga: tro! — Dock, tro — och ej begripa? —

O nej! i skapelsen finns intet, intet,

Som ej engång skall klart i dagen läggas,

Så enkelt synas som att två och två är fyra. —

Den urprincip, på hvilken nu

All vishet lastar, det som den ej mägtar

På egna skullror bära, skall med tiden

Sitt välde, stödt på mörkrets skuggfantomer,

Förlora. — Ja! som lugna källkristallen

Uti sitt sköte sluter himlahvalfvet

Med all dess prakt och med dess alla stjernor,

Skall menskosjälen äfven engång klar

Den högsta vishet ofördunklad famna,

Och mäktigt känna, att hvad förr han sökte

Bakom en diktad slöja utaf moln,

Hon bär inom sig sjelf, att sjelf hon är

Den kraft som verldars millioner ordnar,

Med makt att styra ödet med sitt bud;

Att sjelf hon är det enda, högsta, — Gud —

Men långsamt skrider all förädling!

Se, detta hår, som från mitt hufvud faller,

Hvi föll det? — Bort det flög, — måhända,

Att snärja in sig i det fina urverk

Af händelser, dem tanken flygtigt ordnat,

Och hämmande det blinda öde bli,

Hvarpå så många tusen andra hänga. —

Förr’n menskan hunnit ödets irrgång lära,

— En svårlärd kunskap — förr’n hon mägtar leda

Naturens krafter, och dess mål bestämma,

Skall hon ej veta, och ej kunna tro.

— — — — — — — — — — — — —

En ofrivillig vördnad för den stora

Och höga kraft, hvars frö i själen gror,

Men, utaf brist på värme och på ljus,

Sitt hjertblod ej i dagen mägtar skjuta,

Sig tränger aningslik på själen, anden:

Och denna aning om hvad stort hon kan,

Och detta tvifvel på sin egen höghet,

Dem kläder menniskan i ljusets skrud

Och faller ned och tillber såsom Gud —

Men hjertats längtan att sin storhet njuta,

Den dunkla fruktan att, ett lumpet stoft,

I verldens chaos åter mörk försvinna,

De skapa menniskornas evighet” — — — —

— — — — — — — — — — — — —

Mot hafvets djup han sänkte mörka blicken,

Men vågen suckade och steg och sjönk,

Han såg mot himlen opp, af samma makter

Förföljda såg han molnen kämpa, fly —

Då känner han hur kring hans bröst, som bäfvar,

Två veka armar smidigt linda sig,

Ett hjerta känns emot hans eget klappa.

”Du här?” han säger, och sitt sköna rof,

Den veka liljan, darrande i stormen,

Han sluter eldigt uti starka armar.

”Ännu jag älska kan! Fast jord och himlar

Och hafvets afgrund evigt gäcka mig;

Fast denna Gud, hvars sköna dikt jag trodde,

Hvars höga allmakt allt försona skulle,

Ej mera på sin egen allmakt tror;

Fast hvarje bubbla har sin egen himmel,

Och hvarje himmel är en flyktig dikt — — — —

Likväl jag älskar — en förtviflans kärlek,

Som icke frågar hvarför? — Ve, o ve!

Med delta hvarför flög min tro, min dufva,

Ur själens ark — och kom ej mer igen.

Min tro, mitt allt, mitt lif du är o flicka!

Och dock! — Om blott på en af dessa frågor,

Som anden gjort, jag finge svar, — lik stormen,

Som bryter blomman, kastar henne bort

Och känner hvarken smärta eller fröjd,

Jag skulle offra dig, mitt allt, min kärlek

Åt vreda makter, skulle slunga dig

I dessa böljors spöklikt hvita armar,

Se hvarest afgrund slukar dig och — le.”

— — — — — — — — — — — — —

F. B.