Читать книгу Lärkan: Poetisk kalender - Olika Författare - Страница 15

Innehållsförteckning

Solens sista stråle flammar,

Snart skall skymning jorden hölja;

Mörka spegla trädens stammar

Sig i flodens lugna bölja.

Öfver skogens toppar blicka

Purpurmoln vid himlaranden,

Och en ung Zigenarflicka

Sjunger klagande vid stranden.

Hyn är mörk, men yppigt glöda

Rosor dock på bruna kinder;

Svarta lockars natt det röda

Silkesnätet sammanbinder.

Barmen är en blomstertufva,

Hennes vext, en liljestängels;

Läppen lik en mognad drufva, —

Blicken som en fallen engels.

Hennes drägt af glädjen lånad,

Vexlar rikt i färger bjerta,

Men ur ögat blickar trånad

Och i stämman darrar smärta.

Sången klingar mellan träden,

Sväfvar öfver flodens vatten,

Vild som vindens suck på heden,

Ljuf, som forsens svall om natten.

Kanske när sig sorgen sänker

Kring din själ, i hjertat vaknad,

På din barndomsfröjd du tänker,

På dess flydda ro, med saknad.

Oskuldsvåren rosenfärgad

Bleknat, alltför snart förfluten,

Lemnande din himmel härjad,

Lifvets skönsta blomma bruten.

Nyckfullt skiftar ödets vilja,

Outgrundlig, jordens lotter:

Snöhvit strålar steppens lilja,

Fallen gråter steppens dotter.

Men din bild, den vill jag gömma,

Dyrbar för mitt minne vorden;

Aldrig, aldrig skall jag glömma

Hvad jag skönast sett på jorden.

T***.