Читать книгу Lärkan: Poetisk kalender - Olika Författare - Страница 4

Innehållsförteckning

Det gamla Roma störtade tillsamman,

Dess stolta tempel brunno ned till grus;

Men lik en Phoenix steg ur offerflamman

En annan verld, flög christendomens ljus,

Och gjorde klart hvad hednisk konst förvirrat,

Och gjöt sin milda stråle i den natt,

Der menskligheten sedan sekler irrat

Och efter lifvets gåta sökt sig matt.

På Golgatha led Christus dödens smärta

Och än engång slog verldens frusna hjerta!

Ett annat Roma nu ur gruset stiger

Med nya tempel uti andens verld,

Och på en hedniskt smyckad altarhärd

Åt nya gudar tiden offer viger.

Och tanken kläder sig i herrskarskrud,

Till strid han kallar sina legioner,

Och svänger spiran öfver millioner,

Och yfs när slafvar kalla honom gud.

Nej, än en gång, o Roma, skall du falla;

Af egen storhet krossad skall du falla!

En smädad kärlek skall ånyo blöda,

Och med sitt qval försona andens verld,

Och höja sig på nytt ifrån de döda,

Med evig kraft till salig himmelsfärd,

Och teckna svaren uppå andens frågor

I hjertats djup med rena stjernelågor.

Ja, kärlek, kärlek skall vår lösen bli’,

Och teckna svaren uppå andens frågor!

Men meningsstormar grumla lifvets vågor,

Att inga stjernor spegla sig deri.

Dock, stormen tystna skall. Den unga tiden

Lik Orleanska jungfrun fram skall stå,

Och svinga hänförd jublande i striden

En oriflamme med fridens liljor på.

Det gamlas välde undergången nära

Skall se med misstro hennes svärmeri,

Och kanske tveka, men dock hänförd bli’,

Och kämpa sig till seger och till ära.

Du unga tid! tag skölden fram och glafven,

En mäktig röst ur fjerran kallar dig.

Ditt bröst med korsets dyra tecken vig,

Och hasta att befria helga grafven!

Den helga graf, der kärlekens idée

Af verlden misskänd och föraktad fryser,

Och tidens Islamstro hvälft sin mosquée,

Hvars dôme af tviflets bleka halfmån lyser.

Låt riddartidens kraft, dess sköna lära

Om kärlek, tapperhet och dygd och ära

Ånyo lefva upp i andens verld!

Och skulle än ur striden för det sanna

Du bära blott ett blodigt svärd

Och dödens liljekrans kring bleknad panna,

Så lyssna glad till dessa toners gång,

Som dig förkunna att man seger vunnit,

Och sof i frid. — Din blod ej fåfängt runnit,

Ej rosor vattnat blott för skaldens sång!

Men se, en dämon vildt sitt gissel svänger

Kring böjda skuldran af en slafvisk verld,

Och dyster oro för dess blickar hänger

Sitt kalla töcken, sitt Damokles-svärd.

Lik fordom David kom med frid du unga,

Du varma tid och höj din starka röst!

Din harpa stäm; till hvila skall du sjunga

Det mörka qvalet uti Sauls bröst.

Som fordom David mot de Philistéer

Med andans kraft i härnad skall du gå,

Till jorden sjelfviskhetens Goliath slå,

Och hugga ned barbariska idéer!

Men när den gamle Saul tar sitt spjut,

Och det förtviflad mot ditt hjerta kastar,

En makt från höjden till ditt bistånd hastar,

Och genom kärlek segrar du till slut.

När under natten, så oss Skriften säger,

Vid Sauls bädd den ädle David stod,

Han ville ej sin hätske oväns blod,

Men bägarn tog och spjutet från hans läger;

Och Saul vaknad skådar David stå

På afstånd lugnt föraktande hans hopar:

Välsignad vare du, min son! han ropar,

Du skall det göra, skall det genomgå.

Så vill det ädla segra öfver alla

De onda makterna i andens verld,

Och allt det sjelfviska, allt hat skall falla,

Som Saul falla på sitt eget svärd!

Allt mörkt och dystert skall engång förjagas,

Och slöjan lyftas af, som verlden bär,

En fridens tid, en ljusets morgon dagas,

Så skön och frisk som vårens morgon är;

En nyfödd sol från blåa fästet lysa

På tidens klara spegelbölja ner,

Och intet enda menskohjerta frysa,

Ett öga ej i mörker famla mer;

Och kärleken sin makt skall återtaga,

En känsla lifva verlden och en röst,

Och friheten, som verlden trott en saga,

Skall trycka menskligheten till sitt bröst!

F. B.