Читать книгу Claes Flemings tider - Fredrik Cygnaeus - Страница 10

Jag vet, jag tror det nu. Och denna tro

Besparat skulle mången bitter stund

För dem, som lefde fordom Edra vänner,

Och dem, som hade upphört vara det

Förr än de hörde upp att lefva.

Bengt Bonde slumrar in emot ett kullstjelpt crucifix.

DANIEL HJORT.

Ha!

De gingo bort till offerdödens skuggor,

Omgifna i sin dödsstund utaf skuggor,

Långt bistrare än sjelfva dödens; skuggor.

Som ropade inunder hånskratt än

I halftillslutna öron, då re'n natten

De fallnes öga täckte. Bort de gingo

Förbannande förrädarn, den de älskat,

För hvilken förr de skulle glfvit lifvet,

Och som dock hade skattat sig lycksalig,

Om han sitt lif fått gifva ut för dem.

Kan du, o afgrund, tänka ut en pina,

Mer skärande än den mig jorden tillredt!

Mot detta lifvets qval, hvad vore dödens! — —

Men hvem har rätt att lyssna ännu till

Sin egen smärtas suck, när han förnummit

Dem gräfeeliga dödspust, hvilken flämtar

Utur din sönderslitna barm, mitt land!

BENGT BONDE, vridande sig oroligt under sömnen.

Maria, fly! Tag barnen med dig. Djupt

I skogens hålor sök ett hem åt Eder.

Hör du ej bullret re'n af ryttarns sporre

Och hästens hofvar. Efter få minuter

Blir mordbrandslågan sista gästen i

Vår gamla koja. Hvad! du tvekar än?

Fly, säger jag dig. Rädda barnen, om

Du väntar frälsning för din egen själ.

Den äldsta gossen får blott lemnas qvar.

Han fyllde fjorton år i förgår, och

Han måste hjelpa till att mota rånarn. —

Gud Er välsigne! Tack för trogen kärlek.

I fall på jorden vi ej se hvarandra,

Så finns derofvan annat hem än skogens. —

Nu ha de flyktat. Hit, J bröder! Mejen

Med Edra liar röfvarenes lif

Och trösken dem med Edra klubbor! — Aj!

Jag träffades i bröstet af ett lansstygn.

Men det gör ingenting. — Håll ut, kamrater!

Han inslumrar något lugnare.