Читать книгу Claes Flemings tider - Fredrik Cygnaeus - Страница 19

Du aldrig förr har talat så till mig.

Jag nästan grips af bäfvan, när jag hörer

Att ur min natt du väntar dig en morgon.

Jag hittills föga mer än intet varit

För dig. Du gaf mig tröst och talte än

Om hopp, när jag det trodde bortdödt, liksom

De alla, hvilka jag med kärlek mindes.

Jag var för dig en oerfaren flicka,

Hvars enfald du med vänlig klarhet skingrat,

Och endast misskund tycktes stärka dig

Att icke tröttna vid den svaga, hvilken

Ej hade något att dig ge tillbaka

För allt det goda, du på henne slöste.

Och än jag är densamma, som jag var:

Min tacksamhet, den är väl lika varm,

Som förr, ännu — men är ock lika — svag.