Читать книгу Claes Flemings tider - Fredrik Cygnaeus - Страница 8

Så fåfängt som mitt vakande, min hvila

I dessa tider var. Man sofver roligt

Ej på sin hembygds blodiga ruiner.

Dock lugnare än annars nu jag somnar

Se'n jag förvissats att Ni ej Ert hjerta

Vändt från Ert folk och land. — Vi börjat frukta

Att våra lik och våra hyddors grus

Och strömmarna utaf vårt gjutna blod,

Mer än den kalla murn af Flemings slott

Sig hopat, söndrande oss från hvarandra.

Olyckan är det sämsta bindningsmedlet

Emellan dem, som deraf dödligt drabbats,

Och andra — hvilka blott hört derom talas.