Читать книгу Claes Flemings tider - Fredrik Cygnaeus - Страница 18

Kanske din liknelse har sken af sanning,

Så visst som min en sådan uttryckt helt.

Det vardt min lott att, sjelf skeppsbruten, finnas

Till hands för dem, som samma öde drabbat,

Och blifvit kastade mot samma klippor,

Mot hvilka jag, med krossadt hjerta, trycktes.

Jag endast kunnat tända då och då

Ett ringa bloss: med del jag stråten visat,

På hvilken mödofullt jag sträfvat sjelf.

Men icke jag fått magt att natten jaga:

Dess välde syntes blott än mera gränslöst

Sig breda kring den gnista, som jag väckt. —

Men i ditt öga log en morgonstrimma,

Som blott beböfde vilja: varde ljus!