Читать книгу Claes Flemings tider - Fredrik Cygnaeus - Страница 6

En blytung trötthet genom mina lemmar

Sin stela bölja hvälfde hela dagen.

Den fryser nu till is, och ej mitt blod

Har värma mer att lösa upp dess kyla.

Uppå min långa vandring gamla sår

Fördämningen af de halfläkta ärren

Bortspolade, och utur friska källor

Bar blodet hän all värma, som fanns öfrig.

Min hela kraft jag aldrig dock behöfde

Så väl som nu. I morgon re'n kanhända

Jag står inför Claes Fleming. Mången gång

Jag rusat förr emot hans knektars lansar

Med icke brutet mod, fastän mitt vapen

Var nästan det allenast. Men jag känner

Min styrka svika mig vid blotta tanken

Att mot hans pantsarklädda hjerta nu

Jäg måste löpa storm, då såsom vapen

Min hembygds lidande och nöd blott lyftas.

Inunder menskans slutna ögonlock

Upptina lifvets ådror, friskt ånyo.

Liksom inunder egen hyddas tak

Den trötte vandrarn lefver upp på nytt.

I några ögonblick af hvila jag

Min nötta lifskraft nedersänka ville

Och hämta den pånyttfödd derutur.