Читать книгу Claes Flemings tider - Fredrik Cygnaeus - Страница 14

Ja! Gud sig öfver mig förbarme. Om

Ännu barmhertighet kan strömma ned

Från himlen, som sig slutit öfver Finland,

En droppe deraf falle på min själ

Och rädde denna ur förtviflans öken. — —

Men äfven jorden har en tillflykt dock,

I hvars asyl misstänksamhetens pest

Ej hunnit än besmitta hjertats renhet.

Än finns en mjällhvit hand, som plåna kan

Blodfläckarna från det förblödda sinnet;

En dufva, hvilkens vingar flägta bort

Hvart strömoln, innan det på barmen haglar.

Jag vill ditt bo uppsöka, milda dufva,

Dit ingen rofsnål fogel hittat än.

Det är den enda fristad, hvaruti

Orkanen ej fått plats att veckla ut

Den fana, som, der hoplagd, frid betecknar.

Claes Flemings allmagt sträcker sig ej dit.

Mitt välde vidtar vid dess helga gränsor,

Som honom och hvad honom tillhör stänga.

Om denna fridens lund ej hägnats här,

Min själ ej blifvit mina striders valplats;

Och stormens vinge skulle sopat redan

Mitt stoft från något af min hembygds slagtfält.

Han tager några steg för att gå ut genom dörrn i fonden.

Dock re'n hon nalkas. Fastän stegens ljud

Ej nå mitt öra, hjertats klappning hviskar

Det dock till mig med aningarnas stämma.

Mathilda inträder. Daniel Hjort betraktar henne med oroligt forskande blick och fortfar:

Men ack! en töckenförlåt tyckes stänga

Mig äfven här från fridens helgedom.

Mathilda räcker honom under vemodig tystnad handen.