Читать книгу Claes Flemings tider - Fredrik Cygnaeus - Страница 13

Och han, som vållat denna härjningsfasa,

Han, hvilkens ande ledt de afgrundsandar,

Som, släppta lösa, uti hast förvandlat

Hans fäders land till ödslig kyrkogård,

Der endast griftens ro och glömska saknas —

Han skådar med sin isblick lugnt omkring

Och tycker att hans verk är ganska godt. —

Jag stått en gång vid oceanens strand

Och sett, har höstens sol betraktade

Med gräslig köld den öde rymd, som nyss

Knappt egde rum för all förstöring, buren

Inunder stormens vingar vidt deröfver.

Jag trodde då, att intet fanns på jorden

Så hårdt, så skoningslöst, som denna solblick.

Jag tror ej mera så, se'n jag Claes Fleming

Har blicka sett omkring det land, han bytt

Från menskors hem till en oändlig kala

För vilda djur — och ega ej en tår

Uti sitt torra öga, ej en suck

I ödemarken af sitt vilda hjerta

För ödemarken, han omkring sig skapat.

Jag ryser väl för detta dödens lugn

Hos den, som jagat lifvets ro från landet.

Men sådan tiden är, hvars räkning han

Har grundlagt här, att afundsvärd den synes,

Som qväfvas ser i sin förblödda barm,

Likt öknens källa under brännhet flygsand,

Hvar känsla för sin egen nöd och andras.

De onda magter, hvilka folkets sägner

Tro göra kroppen hård mot hugg och pilar,

De hafva väl en annan kraft, hvaraf

Nu göres mer behof. De kunna gifva

En själens hårdhet, som består hvart prof.

Mig deras gunst ej denna än beskärt,

Och jag har tviflat om ett godt den vore.

Men Flemings välde ammar onda tankar,

Som utur tomma bröst sin lifskraft dricka.

BENGT BONDE, såsom förr.

Jag lefver än. Ack, hvarför har jag vaknat

Att skåda all förstöring, hvilken gått

Vildt härjande på menniskornas sinne,

Liksom uppå vår bygd! Hvem finns väl trogen

I denna tid, då själarnas förbistring

Är vildare än tungomålens var

Vid Babels torn? — Har också han oss svikit?

Tron ej det ryktet! — Han förrädare!

Vår Daniel, som växt i våra hyddor

Med oss tillsammans, — som böjt knä med oss

Vid samma altare, — som ut vi rustat,

På det han skulle samla ljus derute,

Att dermed lysa upp vårt mörker sedan; —

Han en förrädare mot land och folk!

Det vore rysligt mer än något annat.

Men så det synes dock. Gud sig förbarme!