Читать книгу Claes Flemings tider - Fredrik Cygnaeus - Страница 11

Olycklige! Ditt lidande, din strid

Ej döfvas ens af sömnens valmodofter.

Den, som har öfverlefvat hvad du känt,

I grafvens mullbädd följs väl än af drömmar. — —

Jag trodde att det tillgått skoningslöst:

Att satan flyttat ut en koloni,

Ifrån sitt rike, som blef alltför trångt,

På Finlands jord, hvars slagna folk gett vika.

Hur fattig uppå färger är ändock

Inbillningskraften, då den söker måla

I dyster gräslighet, hvad verkligheten

Med några mästardrag fullända vet!

Jag fattar nu, att allt det blod, som tecknats

I strömmar på min kränkta fosterjord,

Inför min tanke var ett ringa utkast,

Så mildt som det, en halfsöfd vårlig morgon

Emellan skogens bryn och himlens diktar!

BENGT BONDE, såsom förr.

Jag orkar icke mer. Farväl, du koja,

Der fädren dogo, och jag sjelf blef född.

Du har ej dödsbädd mer för mig, ej vagga

För barnen. Snart du endast aska är,

Liksom min kropp är stoft. God vare nådig

Min arma själ och mina arma barn!