Читать книгу Claes Flemings tider - Fredrik Cygnaeus - Страница 12

Ej mycket egde du, min fosterjord,

För dina söner, ammade i armod

Upp till din egen hårdhet vid ditt bröst;

Men hvad du gaf var rent och obefläckadt.

Förbannelse ej grumlat elementen.

Besmittad än var ej naturens kyss.

Men nu! När törsten drifver dina barn

Att dennas brand i dina floder släcka,

Då ökas hettan blott — utaf det blod,

Som icke funnit vatten nog att klarna.

Och ifrån djupen sträckas stela händer

Af slagna bröder — manande till hämnd.

När jägarn hungrig fällt sitt villebråd,

Han stirrar tvekande — och vågar icke

Sitt rof förtära: ty hans fader varit

För detta nyss ett tillredt rof, kanske.

Och vill han sända från förtrampad jord

Mot himlen upp sin blick, då kastas blicken

Tillbaks af blodbestänkta lemningar,

Dem fogeln skriande med bödeln delat.

Gå, arma folk, ej mer till Herrans hus

Att vid dess altar lägga ned den börda,

Som sammantryckt ditt bröst till stenens hårdhet,

Ifall den icke löst det upp i stoft.

Gå icke dit! En ryslig vakt har spärrat

Dess ingång för ditt sjuka sinnes trånad,

Som sökte tröst och möter blott förtviflan.

Du känner dessa blodbesprängda ögon,

Som stirra mot dig efter dödens qval.

De hafva hvilat med en faders huldhet,

En broders kärlek i ditt rörda öga.

Ha dessa lik, med hvilka stormen leker,

Ur grafven stigit att bebåda domen,

Den eviga, som nära är för handen?

O, nej! De vittna tvärtom endast, att

En rättvis dom på jorden ej förkunnas:

Att lifvet ta'r, men grafven ej får sitt.

Ha! Skändlighet, som uti djefvulsk snålhet

Din fräcka thron på tempelmuren bygger,

Du visa vill att den, som har nog makt

Att ingen menska mer behöfva frukta,

Bortkasta kan den fruktan ock för Gud,

Som han har hycklat, tvungen af behofvet.

BENGT BONDE, såsom förr.

Förbi det är med mig. Min gosse, bort!

Ditt unga lif att rädda sök, till tröst

Och hjelp åt moder din, den öfvergifna.

Din hjelp är Gud! När Flemings magt är bruten

Rår Gud väl åter, såsom förr, i landet.