Читать книгу Claes Flemings tider - Fredrik Cygnaeus - Страница 68

Så ljust ert sinne ock nu tyckes yfvas,

Och så fördunkladt edert minne tycks,

Den natten kommen I dock väl ihåg,

Ur hvilken dessa hviskningar sig smögo,

Arglistigt smilande sig till mitt öra,

Dem nu jag suckat fram ur sliten barm.

Ni mins, att med förakt tillbakastöttes

Det guld, de gröna skogar, som mig bjödos;

Att kungagunst ej heller vägde mycket

I vågskåln, der en konungs lifstråd vägdes.

Men detta falska smek med pris och ära

Det tog min onda genius till godo

Såsom gediget guld, fast deraf stöptes

Det bly, som bränner på mitt samvets nerver.