Читать книгу Claes Flemings tider - Fredrik Cygnaeus - Страница 71

Nej, mig du prise!

Se här den Lethe-dryck, hvarefter du

Så häftigt törstar. Vinet flammar präktigt

Uti pokalens krater. I dess heta glöd

Förbrinna dina ormar, som blott kunna

I gyttja pusta, såsom sjelf du säger.

Och helvetet ej syns för bara eld.

Af vinet fröjdas menskans sinne; detta

Du, som en höglärd man, ju bättre vet

An jag, fast lärans sanning mer jag pröfvat.

Ett skarpt bösskott höres, i samma ögonblick Stenbock vill föra bägaren till sina läppar.

Hu! Hvad var det? Det luktar kungablod!

Han kastar vinet med fasa mot taket och stirrar uppåt.

Skall denna stråle blod då evigt spritta

Ur samma öppna sår. Kan då ett lik,

Som längese'n förmultnat, hysa än

Så friska källor uti kylda ådror? —

Nej! Nej! Det är ej blod, det vin ju är,

Som doftar ljuft och smakar ännu bättre,

Likt kyssarna på flickans friska läppar.

Fyll i en väldig sats. Vårt täcka trio

En skål skall tömma för de lefvande,

Och icke heller glömma bort de döda.

I detsamma han åter skall dricka, aflossas ett annat och omedelbart derpå ett tredje skott. Stenbock bortkastar bägarn och rusar ut, ropande:

Det der ju träffade min Kung omsider!