Читать книгу Claes Flemings tider - Fredrik Cygnaeus - Страница 73

Väl är kung Erik mera stark i döden,

Än han i lifvet var. Dock, ringa vore

Hans kungavålnads makt, om icke den

Kan göra större under än att skrämma

Ett par förlegade lönnmördarsjälar

Att se i drömmar det de satt i verket;

Blott lejda verktyg åt missdådaren,

Som klef på thronen som en vanlig brottsling

Uppå schavotten, lönen för hans illbragd,

Och lifvet stal från den, som fått sitt lif

I samma konnngsbädd, der sjelf han föddes.

Se, Mäster Philip! Denna arm, som Ni

Pekar åt det håll, dit Stenbock gått

Och den der uslingen förlamad trodde,

Sträckt ur sin ringa graf, når något längre.

Den störtar öfver ända thron', på hvilken

Affödan af den rätte mördarn mente

Sig kunna slumra trygg, lik vargens, i

Ett blodigt skogssnår, dit dess rof blef släpadt,

Och rå om hvarje själ i land och rike,

Som upphofsmannen om sin broders lifstid.

Kung Erik sällan slöt, hvad han begynte;

Se'n han förvandlad vorden är till stoft,

Han ombytt art. Sitt verk skall han fullborda.

Uppå hans döda mull en storm re'n ryter,

Som icke stillas förr, än slungad blifvit

Utöfver rikets gräns den torra grenen

Af Wasa-stammen, hvarpå kronan fastnat.