Читать книгу Claes Flemings tider - Fredrik Cygnaeus - Страница 83

Är det den vidtberömde mäster Kern,

Lifmedikus — den siste — hos en konung.

Som täckes hålla ett så gudligt tal?

Ja väl, det är han sjelf, handtlangaren

Åt brodermord, åt en upprorisk furste:

Han, som ej vet utaf ett fosterland,

Och derför icke heller känner till

Ett hjerta, som kan blöda med sitt folk,

Och derför finner, att den hästhof, hvilken

Förtrampar sista tecknet utaf lif

Uti dess barm, har högre rätt och helgd

Än folkets nödskri uti dödsminuten. — —

En rörelse spörjes åt den inre sidan. Hexan, störd deraf afbryter, men fortfar kort derpå.

Hvad var väl det? Hvem har trängt hit att lyssna?

En ljusskymt inifrån upplyser plötsligt hennes dystra ansigte.

Förlåt, du denna sorgebonings hulda,

Menlösa ande! Det är du, som nalkas.

Bort måste allt besmittadt härifrån,

Att ej ohelgas detta rena väsen.

KERN, med sorgsen bitterhet, i det han aflägsnar sig.

Då måste äfven Ni Ert hem väl lemna:

Det torde kosta mer på den, som eger

Ett sådant, än uppå en annan, hvilken

Ej nå'nsin vetat, hvad ett hem vill säga.

Går långsamt bort.