Читать книгу Claes Flemings tider - Fredrik Cygnaeus - Страница 86

Gud vare prisad, som sin morgon låter

På nytt belysa oss och dem, vi älske.

Bedrager mig mitt hjertas klappning ej,

Så leder morgonstrålen hit ännu

En annan, den näst dig jag älskar mest.

Hon år till fönstret och blickar utåt skogen.

O, Herre! Huru härlig är din verld,

När den ur natten dykar uppåt mot

Ett ljushaf, flytande utur ditt öga,

Som bortta'r makten ifrån nattens skuggor

Och ställer det, som ädelt är och godt,

I klarhet för den åter klara blicken.

Af ljuset fick jag, moder, dig tillbaka,

Såsom du är och städs' mot mig skall blifva.

Och äfven honom skall detsamma gifva

Åt mig uti hans hjertas varma sanning,

För hvilken drömmens falska irrbloss flykta.