Читать книгу Middelalderbyen - Группа авторов - Страница 28

Min utgångspunkt är framförallt staden Lund och det myntmaterial som dokumenterats arkeologiskt där. Detta föll sig naturligt eftersom jag arbetat med stadsarkeologiska undersökningar under flera år vid museet Kulturen i Lund där det även bedrivits någorlunda systematiska föremålsinsamlingar ända sedan 1890-talet. Någon färdig katalog över de lundensiska myntfynden fanns dessvärre inte varför jag fick ägna en relativt lång tid åt att lokalisera, identifiera och registrera mynten. Inventeringen resulterade i totalt 3,540 mynt som påträffats och dokumenterats i Lund under perioden 1833-1994. Av dessa fynd är drygt hälften, 1,790 st. fördelade på 36 skattfynd. Resterande 1,750 st. kan beskrivas som ensamfynd då de med största sannolikhet hamnat i jorden utan direkt anknytning till annat fynd.

Inom den numismatiska forskningen råder stor enighet om att Lund utgjorde en av de tidigaste präglingsorterna i Danmark. Även om direkta bevis saknas har Lund till och med föreslagits som präglingsort för de anglosaxiskt influerade mynt som slogs av Sven Tveskägg på 990-talet. Denna utmyntning var dock volymmässigt begränsad. Kontinuerliga utmyntningar av större omfattningar har emellertid ägt rum i staden från Knut den Stores tid (1018-1035) ända fram till 1377. Myntningen återupptogs därefter omkring 1405 men överfördes ca 1442 till Malmö. I den danska myntpräglingsorganisationen var alltså Lund det utan tvekan största och förmodligen även det viktigaste myntverket under större delen av medeltiden.²

Denna korta presentation av den lundensiska myntningshistorian är viktig att minnas i det följande. Mynt har nämligen förekommit som en naturlig del av stadslivet alltsedan stadens grundläggning. Utmyntningen var dessutom så omfattande att åtskillliga stadsbor, på ett eller annat sätt, bör ha varit involverade i präglingsverksamheterna. Dessa krävde exempelvis en ständig tillgång på stora mängder präglingsbart silver, kunniga hantverkare, lämpliga produktionslokaler, transporter och ett fungerande kontroll- och distributionssystem. I Lund där det omkring år 1230 präglades bortåt två miljoner mynt årligen³ måste den allmänna kännedomen om mynt och deras funktion alltså ha varit stor. Men innebar detta automatiskt att det lokala myntbruket var allmänt utbrett vid samma tid?

De 1,750 ensamfunna mynten är ett viktigt källmaterial i sammanhanget. De härrör nämligen från mycket olika miljöer inom stadsområdet. En övergripande indelning i kyrkliga respektive profana miljöer har därför gjorts. De kyrkliga miljöerna utgörs av fynd i kyrkor, kloster eller på kyrkogårdar. Hela 1,099 av de ensamfunna mynten (60%) har framkommit i sådana miljöer. När det gäller att förklara varför dessa mynt hamnat i kulturlagren är det omöjligt att finna en heltäckande förklaring. Mynten kan vara offer som nedlagts avsiktligt i samband med gravläggningar eller byggnadsarbeten, men kan också vara resultat av ett oavsiktligt ‘offerspill’ som ackumulerats under institutionernas brukstid.

De återstående 651 ensamfunna mynten har däremot påträffats i vad som kan betecknas som profana miljöer. Varför dessa mynt hamnat i marken är enligt min mening lättare att förklara. De är mynt som hamnat slumpmässigt i marken, mynt som huvudsakligen tappats oavsiktligt. Till skillnad från andra föremålstyper är det heller inte troligt att mynten kasserats då de blivit ‘för gamla’ eftersom silverhalten i dem innebar ett bestående värde även då de tagits ur monetärt bruk. Då myntens huvudsakliga uppgift varit som medium för överförandet av värden bör de tappade mynten alltså kunna betraktas som ett ‘handelsspill’.