Читать книгу Middelalderbyen - Группа авторов - Страница 29

För att kunna hantera den stora myntmassan och för att göra den tillgänglig för kronologiska skiktningar valdes att genomföra en periodisering. Indelningskriterierna utgörs av “verkliga” tidsskikt vilka följde tydliga kronologiska gränser i dansk politisk historia, dvs. de danska regentlängderna. De gränser som valdes har även styrts av andra politiska händelser och skeden som vanligen används i tidsgränsande syften. Perioder som i andra sammanhang beskrivs som vikingatid, Valdemarstid och borgarkrigstid har i möjligaste mån behållits intakta. Längden på de valda perioderna varierar dessutom, vilket innebär att kvantitativa jämförelser mellan perioderna inte får betraktas som exakta.

TABELL 1.

Den kronologiska fördelningen av de lundensiska skattfynden och de ensamfunna mynt som påträffats inom kyrkliga respektive profana fyndmiljöer.

Den slutliga tidsskiktningen utgörs av elva perioder varav en, period 0, innehåller de mynt som varit omöjliga att tidsbestämma. Period I = före ca 900; II = ca 900-1047; III = 1047-1154; IV = 1154-1241; V = 1241-1330; VI = 1330-1412; VII = 1412-1513; VIII = 1513-1648; IX = 1648-1746; X = efter 1746. Vad som är värt att notera är att det är myntens präglingstid som periodindelats och inte de stratigrafiska fyndomständigheterna.

Ser vi först till skattfynden så uppvisar den kronologiska fördelningen en god tidsspridning (tabell 1). De äldsta skattfynden består av två fynd som nedlagts omkring år 1000 medan det yngsta dateras till 1800-talets mitt. En viss kvantitativ dominans kan emellertid urskiljas under perioderna III-V (1047-1330) då sammanlagt 18 skattfynd (51%) nedlagts. Slutsatsen är att skattfynd har deponerats kontinuerligt under staden Lunds historia. Det är således inte möjligt att använda detta material i en diskussion kring stadsekonomins kronologiska utveckling.

De ensamfunna mynt som påträffats i kyrkliga miljöer uppvisar en annorlunda kronologisk bild med stora förändringar mellan de undersökta perioderna.

Endast ett enstaka mynt, ett gravfynd, har knutits till period II (ca 900-1047). Under period III (1047-1154) ökade antalet mynt till åtta. Under period IV (1154-1241) inträffade en betydande ökning av myntfynden som mer än niodubblades i antal. Till skillnad från tidigare perioder var det kyrkgolven som kommit att bli den dominerande fyndplatsen. Hela 63% av periodens mynt har framkommit vid undersökningar av kyrkgolv vilket i sig avspeglar ett kraftigt ökat bruk av mynt inom kyrkorummet. Utvecklingen fortsatte även under period V (1241-1330) då myntmassan ytterligare tredubblades i förhållande till föregående period. Under period VI (1330-1412) skedde en avmattning medan det under period VII (1412-1513) var tal om en markant minskning. Perioderna VIII-X (efter 1513) var relativt fattiga på mynt vilket hänger samman med att de flesta kyrkor i staden vid denna tid övergivits och raserats.

De ensamfunna mynt som påträffats i profana miljöer uppvisar en planare och långsammare kronologisk utveckling. Mynten tillhöriga period I (före ca 900), två romerska kejsarmynt och ett indiskt 200-talsmynt, faller dock helt utanför den kronologiska bilden. De åtta mynten i period II (ca 900-1047) vittnar om en mycket heterogen myntmassa vid sidan om de i antal begränsade inhemska präglingarna. Av mynten är tre engelska, två tyska och ett bysantinskt medan de danska präglats under Hardeknut och Magnus den Gode. Endast 20% av mynten var alltså danskpräglade. Under period III (1047-1154) fyrdubblades antalet mynt och sammansättningen var annorlunda mot tidigare. Den viktigaste förändringen var den stora dominansen av danskpräglade mynt, hela 87%. Kronologiskt finns även en stor spridning inom hela perioden. Någon märkbar kvantitativ ökning inom perioden föreligger således ej. Under period IV (1154-1241) skedde ytterligare en ökning för att nå en kvantitativ kulmen under period V (1241-1330). Period VI (1330-1412) kännetecknas istället av en viss avmattning som kom att bli till ett normaltillstånd under de följande perioderna VII-X (efter 1412).

Sammanställningen av de ensamfunna mynten i profana miljöer visar alltså att ett visst bruk av mynt torde ha förekommit i Lund redan under 1000-talets första hälft. Det ringa antalet och den heterogena sammansättningen med en stor dominans av utländska mynt tyder dock på att det var ett begränsat och ganska tillfälligt myntbruk. Under 1000-talets andra hälft och 1100-talets första hälft ökade myntanvändningen betydligt. Ett tecken på den begynnande monetariseringen är det faktum att de inhemskt präglade mynten nu var i klar majoritet. Detta tyder på att det var vid denna tid som det kungliga myntmonopolet fick sitt definitiva genomslag och framgångsrikt kunde hävdas. Det stora genombrottet för ett mer allmänt profant myntbruk ägde dock rum först under 1100-talets andra hälft. Antalet mynt ökade då markant och samtliga var inhemskt präglade.

Eftersom period IV (1154-1241) bör beskrivas som det skede då myntbruket blev allmänt bör det vara av intresse att detaljstudera perioden. Rent kvantitativt är de ensamfunna mynten väl spridda över de tre kungarnas regeringstider – Valdemar I (1157-1182), Knut VI (1182-1202) och Valdemar II (1202-1241). Antalet dokumenterade mynt har även dividerats med den sammanlagda regeringstiden för att få ett grovt indextal på antalet mynt per regeringsår (tabell 2). Denna beräkningsmetod gav en monetariseringsgrad på ca 1,3-1,8 mynt per år under den aktuella perioden (1157-1241). Detta kan jämföras med monetariseringsgraden under 1100-talets första hälft som endast låg på 0,2-0,6 mynt per år.

Den kvantitativa och kvalitativa förändringen i myntbruket under 1000-talets andra hälft ska troligen ses som de första stegen mot en samhällelig monetarisering. Denna utveckling var dock långsam, och det var inte förrän under Valdemar I:s regeringstid (1157-1182) som en mer utvecklad monetär ekonomi kunde ta form och få sitt första definitiva genomslag.

TABELL 2.

Fördelningen av ensamfunna mynt per myntherre under senare delen av period III (1047-1154) och period IV (1154-1241).

Monetariseringsgraden har beräknats genom att antalet mynt dividerats med antalet rege ringsår per regent.