Читать книгу Molnbilder - Alfthan Johannes - Страница 10

Du himmelska älskarinna,

Du dotter af Jordens Gud,

Hvi blef du min älskarinna,

Hvi blef du mitt hjertas brud?

Dn kommer till mig i tårar

Ibland, och i löje bland;

Du väcker uti mitt hjerta

Den varmaste längtans brand.

Och när mina känslor jaga

Och storma sin vilda färd,

Då öppnar du stilla famnen

Och bjuder mig fridens verld,

Du målar så ljusa bilder

För mig uti dröm och frid.

Och åter manar du mägtigt

Min ande till kamp och strid.

Du äger löje och tårar.

Du äger blixtar och brand,

Du äger vintrar och vårar

Och froster och solskensbrand,

Du äger ljus i ditt öga – ,

Mig gaf du det der jag går.

Och klar jag ser uti lifvet,

Och mägtiga toner slår.

Du ter dig ibland lik flamman

Af norrskens glödande haf,

Du ter dig ibland lik stjernan,

Som ler öfver älskad graf.

Du visar dig än lik solen,

Stolt, herrlig och underskön,

Och strålar på jordens söner

Din kärlek vid deras bön.

Då lågar med dig jag väldig,

Då slår jag min högsta ton,

Då sjunger med dig jag stolt om

Att menskan är himlens son.

Men ter du dig ljuf lik rosen

Och mild som en sommarvind,

Då ger jag dig menskoögon

Och menskans rodnande kind.

Då ger jag dig ljusa lockar

Och armar att famna mig,

Och kallar dig Italine

Och skalkas och ler med dig.

Men alltid min kärlek brinner

För dig, ty du är min brud,

Du är ju en medlarinna

Emellan mig och min Gud.