Читать книгу Molnbilder - Alfthan Johannes - Страница 8

Hvad binder vid din sida mig,

Hvad älskar jag bos Dig,

Hvad gör, att i din enkelhet

Du är så kär för mig?

Det är ej ögats vackra blå,

Så smältande ock klart;

I lifvets och i tidens svall

Förbleknar detta snart.

Det är ej löjet kring din mund,

Ej rosen på din kind;

Snart flygtar löjet skyggt – och

Förgås i kylig vind.

Det är ej barmens hvita hvalf,

Som lent i vågor går,

Ej vextens varma smidighet —

Ack, detta allt förgår!

Det är en högre, bättre makt,

Som manar mig till dig;

Det är ditt hjertas friskhet blott,

Som gör dig kär för mig.

Det är den tro, jag hyser gladt,

Att du mig älskar sannt,

Att intet i din öppna själ

Förblir mig obekant.

Att ljuft din känsla möter min,

Och smälter skönt i den,

Att hvarje ord, att hvarje blick

Är tolk af kärleken.

Att, när jag trött af lifvets storm

Vill finna fridsäll hamn,

Att med en himmelsk ömhet då

Du öppnar mig din famn.

Att vid ditt hjertas milda slag

Jag finner frid och ljus,

Och – att du ljuft försonar mig

Med lifvets kalla grus.

Det är det löfte, tyst och blygt,

Som du engång mig gaf:

Att troget, troget följa mig

Till kylig, fridsäll graf.

Att dela sällspord fröjd med mig

Och sorgens bitterhet;

Att dela, om det galler så,

Med mig min uselhet.

Det är ej ögats vackra glans,

Som binder mig vid dig;

Det är en högre, bättre makt,

Som gör dig kär för mig.

Det är din andes rena ljus,

Ditt hjertas blida frid,

Som lugnande kan lysa ned

Uti mitt väsens strid.