Читать книгу Molnbilder - Alfthan Johannes - Страница 19

O frukta ej, Italine,

Än har jag ej blifvit kall,

Än flödar mitt unga hjerta

I samma sitt ljufva svall.

Än äger mitt hjerta tårar,

Än äger det milda ljud,

Dem skall det så länge äga

Som du är min trogna brud.

O, kom du, min milda flicka

Kom eldig och varm och skön,

Och hviska ett vackert gensvar

Till svar på min ömma bön.

Du leende Italine,

Hvad är du ej allt för mig,

Min glädje, mitt vemod äfven,

Allt äger jag blott i dig.

O, älska mitt stela väsen,

Det värmes af dig, min vän,

Det veknar och blifvcr vackert

Och mildt såsom förr igen,

O, kyss mina kalla läppar,

Jag möter din kyss och ler,

Derinne finns mycken värma,

Den visar sig blott ej mer.

O kom, o kom, jag vill gråta,

Allena kan jag det ej.

O kom och lär mig att gråta;

Ljuft blir det att gråta med dej.

O kom, kom ljuft för att bannas

Få mig för min falska köld

Mot verldens och menskans hårdhet,

Min svårt förvärfvade sköld.

Kom, skalkas med mig i tårar,

Då blir jag mig åter lik,

Då dofta mig känslans vårar,

Då blir jag igen så rik.

Då tar jag min glömda lyra

Och stämmer den opp igen.

Så narra vi lifvet åter

Att stråla i glans, min vän.

O frukta ej, Italine,

Än är jag förlorad ej,

Än älskar jag doft och blommor

Och sång och lekar och dej.