Читать книгу Molnbilder - Alfthan Johannes - Страница 5

Öfver qvällens vågor,

Domnande alltren,

Styrde jag min kosa

Fram i qvällens sken.

Vågens lekar domna,

Vinden tynar af.

Och det blir så stilla

Öfver land och haf.

Blida stjernor vakna

Opp till lif och glans.

Millioner verldar

Ställa sig till dans.

Le emot hvarandra

Blicka, ack! så godt.

Nicka – just som hade

De hvarann förstått.

O, de vilja mötas

I en kärlekskyss,

Men den bleka månen

Väktarn står och lyss.

Onämnbara känslor

Lifva stjernans barm,

Skenet är så kyligt,

Men dess själ är varm.

Vackert är ditt öga,

Himlasyster der,

Lilla vackra stjerna,

Jag har dig så kär!

Se, din gång är bunden

Utaf ödets lag,

O, men jag är menska

Fri och stolt är jag.

Se, min ande inga

Hand och bojor tål,

Fri och stolt den sväfvar

Till sitt djerfva mål.

Solar, månar, stjernor

Följa Guds behag,

Menskan blott, den store,

Är sin egen lag.

Dansen, blida stjernor,

Edert långa lif,

Dansen der till menskans

Glada tidsfördrif.

Jag vill älska eder,

Vackra stjernor der,

Jag, er store broder,

Som en menska är.

Då blef natten dyster,

Stjernans skimmer dog,

Och en väldig åska

Sig tillsammans drog

Vågen börjar brusa,

Båten vräktes lätt;

Och den store menskan

Undslapp jemnt och nätt.