Читать книгу Molnbilder - Alfthan Johannes - Страница 11

Jag fattar med glädje lyran

Och stämmer den upp, min vän,

Jag bringar dig här min helsning

Och hyllning och bön igen.

Sen sist jag i diktens verldar

Dig klädde i doft och glans,

Sen dess har så mången blomma

Ren vissnat från hjertats krans.

Sen dess har jag mig förändrat,

Till allvar mitt löje blef.

Jag föga är lik den gossen

Som förr Italine skref.

Jag kastat en blick i lifvet,

Den möttes af lifvets köld.

Jag stod der så stum af smärta,

Så utan vapen och sköld.

Dock föddes jag ej att lida,

Jag samlade stolt mitt mod,

Och står nu åter i ledet

En kämpe, så frisk och god.

Min stig belyser en stjerna,

Dess sken är så ljuft och gladt,

Dess sken är mitt hjertas dager,

Det lyser min kalla natt.

Den stjernan är Italine,

En blixt i min känsloverld,

En källa i lifvets öken,

Ett månsken på nattlig färd.

Säg, vill du heta likt stjernan,

Likt stjernan mig sänd af Gud?

Säg, vill du blifva, lik stjernan

Mitt hjertas trolofvade brud?