Читать книгу Molnbilder - Alfthan Johannes - Страница 18

Hvad längtar så ditt hjerta,

Hvad är din längtans namn?

Här ler ju lifvet saligt

Uti naturens famn.

Du friska, unga hjerta,

Se om dig liten grand,

Se om Dig, varma yngling,

Det är ditt barndomsland.

O, vill du lemna hemmet

Och hemmets blida frid,

Du känner icke lifvet;

Derute väntar strid.

Der dofta inga blommor,

Der svalkar ingen lund,

Der finns för hjertats drömmar

Ej någon skymningsstund.

Der stämmer ingen lärka

Sin sång i ljusblå sky,

Der ses blott fallna drömmar,

Flyttfåglar lika, fly.

Hvad skall du väl derute

I dessa striders svall?

Du återvänder bruten

Och härdad, stel och kall.

Hvad skall du väl derute

Der allt är kamp och strid,

Hvad, skall du tanklös offra

Ditt hjertas blida frid?

Så sjöng i hemmets lunder

En fågel ljuft sin sång,

Men åt det öppna lifvet

Fritt ställde jag min gång.

Jag såg på barndomslandet

Tillbaks, och gret en tår:

Jag vet, jag vet, att minnet

Af er dock ej förgår.

Jag vet, jag vet, att fjerran

I lifvets strida ström

J för min ande sväfven,

Som en fantastisk dröm.

Att der j gjuten minne

Och sällhet i min själ,

Du ljufva nejd med blommor

Och frid och ro – farväl!

Det fins derute något,

Som högre manar mig,

Dit, till det helga målet,

Jag ställa vill min stig.

Det är en glans, som högre

Än fridens stjerna ler,

Det är ett ljus, som lofvar

Mig vida, vida mer.

Det är en lust och glädje

Att blöda, om man kan,

Det är en herrlig frihet

Att strida, som en man.

Dit vill jag ut, att blöda,

Att strida utan rast,

Dit vill jag ut, att modig

Stå stolt mitt ödes kast.

Den skönsta ros som finnes,

Den skönsta blomma – lyss!

Det är den bleka rosen

På kind vid dödens kyss.

Den vill jag vackert vinna

I lifvets stora strid,

Sen följa af sig sjelfva

Ju åter ro och frid.