Читать книгу Molnbilder - Alfthan Johannes - Страница 20

Rosomgjutna glänste vikens vågor,

Vestern stod i aftonsolens lågor,

Böljan gick sin stilla aftonfärd;

Himmelsk frid låg öfver land och vatten.

Och den tysta, svala sommarnatten

Svepte ljusrödt flor omkring vår verld.

Höga fjellar sågos stranden vakta,

Nattens flägtar susade så sagta,

Allt var aning, salig frid och dröm.

Den som njutit af en bild, lik denna,

Glömmer aldrig, slutar aldrig känna

Verkningar deraf i lifvets ström.

Satt i qvällens sista afskedsljusning

Än en ungmor uppå strand; med tjusning

Såg hon ned till barnet, i sin arm,

Satt och såg – daggperlor lika runno

Tvenne tårar ned på kind, och svunno

Ljuft bland liljorna på hennes barm.

Kärlek strålade i hennes öga,

Trofast, hoppfull såg hon mot det höga,

Och hon höjde rösten, len och klar;

Ljuf den ljöd i svala sommarnatten,

Tysta lyssnade då land och vatten.

Sången klingade så underbar.

Den var öm, som hade qvällens lågor,

Blommans dofter eller vikens vågor

Sjungit der sitt veka väsens sång;

Den var ofta lik en blixt i natten,

Lik en brytning utaf forssens vatten

Då det söker sig till hafvet gång.

Lifvets rosor äro rosor,

Doftande en liten stund,

Menskoandens bästa rosor

Dofta blott i hjertats grund.

Dofte dig ej lifvets rosor,

Dofte andens rosor dig!

Bättre än en fljgtig lycka

Är en törnig lefnads stig.

Saligt följe dig, min lilla,

Doftet af din moders ord,

Lyssna! hvad jag ypperst nämner,

Ypperst här uppå vår jord.

Icke lyckans lätta håfvor,

Icke rikedom och makt;

Blott den svages hjerta tjusat

Utaf ytans bjerta prakt.

Icke frid åt dig jag önskar,

Menskans lott är icke frid;

Lyssna! hvad din mor dig önskar,

Önskar dig en bister strid.

Önskar mod och kraft och trohet,

Önskar evig längtans brand,

Önskar i ditt unga bjerta

Kärlek till ditt fosterland.

Blott vid Fosterlandets fana

Vinnes lifvets höga mål,

Barn! så gifve lifvets skiften

Dig en vilja, fast som stål.