Читать книгу Molnbilder - Alfthan Johannes - Страница 14

Fördomar, viken alla,

Föråldrade för oss!

Vi gå vår trygga bana

Vid tankens ljusa bloss.

Ofjettrad, utan hinder,

Går tanken fram sin stråt,

Och lyftar utan darrning

Vårt väsendes förlåt.

Och forskar utan fruktan

Uti naturens verld,

Och målar ljusa bilder

Kring menskolifvets färd.

Allt hvad naturen äger,

Det äga menskorne;

Ty Jordens tusen alster

Hvem annans vore de?

Åt liflöst dofva tingen

Först tanken inger ljus.

Först menskoviljan höjer

Naturen ur dess grus.

Ur marmorblockets massa,

Som utan ande var,

Bildhuggarns djerfva meisel

En Gudsbild format har.

Och alla elementer

De lyda vårt behag;

De lyda alla, alla

Den stora tankens lag.

Se, allt är vårt från stoftet

Till solens klara ljus,

Allt, allt – allt detta vore

Förutan oss blott grus!

Förstår du, ädle broder,

l bröstet känslans svall.

Förstår du, sannt och värdigt,

Som menniska ditt kall?

Att äga maktens trådar

Uti din lilla hand,

Förstår du – det är arfvet

Ifrån ditt Fosterland.

Ditt Fosterland, det ljusa,

Der du är saligt fri,

Der allt är ljus och ande

Och salig harmoni!

Omgjorda dig med kärlek,

Med längtan, kraft och mod.

Och offra för det helas

Framgång ditt hjerteblod.

Lägg handen med till verket

Att resa stegen opp,

På hvilken opp till himlen

Framgår vårt djerfva hopp.

En ädel broder mera

I andens stora strid,

Som gerna vill förblöda

För mensklighetens frid.