Читать книгу Molnbilder - Alfthan Johannes - Страница 3

Det var en mörk Oktobernatt

Derute stormen gick,

Vid fenstret Italine stod

Med skum och sorgsen blick.

Hon såg dit ut i regn och vin

Så kall om panna, blek om kind.

Dess läppar skälfde som till bön,

De rosenröda två,

Och barmen blyg, och underskön,

Sågs högt i vågor gå.

Hvad sörjde hennes veka själ,

Hvad sörjde Italine väl?

Då bröt ur natten fram ett ljus

Ur natten mörk och kall,

Och genom stormens vilda brus

Och genom regnets svall,

Det trängde dit, der tärnan stod.

Det var en stjerna, blid och god.

Och vänligt föll dess vackra sken

På Italines kind.

Hon var i natten ej allen,

Allen med storm och vind.

En himlasyster hört dess bön,

En liten stjerna underskön.

Jag bringar dig en helsning varm,

Jag hört den, der jag gick.

Den kom utur en dödmans barm,

Utur en brusten blick:

Det var din älskling som jag såg,

Högt höjd på hafvets vreda våg.

Han såg mig och han ropte matt:

O hulda himlavän,

Framför till henne, du, i natt

Min sista helsning än!

Och vågen skjönk, han skjönk med den

I dödens famn din trogna vän.

Och stjernan log sitt löje klart

Till tröst for systerns ve;

Det blef så tyst, så underbart,

Och stormen tystnade;

Och molnen svunno. Himlens ljus,

De logo ned på jordens grus.

Hvem såg i natten flickans bild,

Liftom och utan ljud,

Så undergifven och så mild,

En enka såsom brud?

Ett löje sågs blott skyggt och matt,

Och stjernan nickade: Godnatt.