Читать книгу Molnbilder - Alfthan Johannes - Страница 15

Jag stod på strand, der bröto

Sig fjordens vågor matt,

Det var i Juli månad,

En molnfri nordisk natt.

Vid veka minnen dröjde

Min själ – vid hjertats vår.

Nu gingo mina känslor

I fallna blommors spår.

Hvem har de blommor brutit,

Som lifvets vår mig gaf?

Hvem har derinne bäddat

För lifvets fröjd en graf?

Hvems lia mejat neder

Min vackra blomsterkrans?

Hvem sände moln och skuggor

Uppå min himmels glans?

Hvem var så fräck, så hjertlös,

Att härja detta hem

För kärleken och friden

Och hoppet – hvem, o hvem?

Så sporde i mitt hjerta

En dyster saknads röst,

Och mörka tvifvel sänktes

Vid frågan i mitt bröst.

Så gingo mina känslor

Sin vilda, dystra gång;

Men till mitt öra nådde

En ljuf, harmonisk sång.

Sjöng vågen eller vinden,

Sjöng englars ljusa chor?

O, eller sjöngo menskor

Väl till en fallen bror?

O menniska, som sörjer

Ditt hjertas fallna vår,

O menniska, som intet

Af lifvets gång förstår!

Se, dina blommor glödde

I lifvets morgonstund,

Då, allt var lent och ljufligt

I hjertats djupa grund.

Då ännu vemodstårar

Som dagg bestänkte dem,

O då, då kunde blommor

Än gro i hjertats hem.

Väl har sen dess ren lifvet

Gått fram med tio år,

Men hvarför fåfängt sörja

I fallna minnens spår?

I solens brand, den ljusa,

Förkolnade din krans,

Ditt morgonlif gaf vika

För dagens högre glans.

O, låt ej tviflets skuggor

Fördunkla denna dag.

Än andas ju ditt väsen

I friska, fulla drag.

Än ler för dig ju banan,

Än har du kraft till strid,

Kom, följ den sköna fanan.

Men sitt ej här och qvid.

Hvad lifvets englar taga,

Det fås ej mer igen.

Det båtar ej att klaga,

Du har ju mycket än.

En tredjedel af lifvet

Svann bort – visst var den skön!

Men tvenne tredjedelar

De vänta än med lön.

Då känslans blida vårdag

För alltid för dig svann,

Byt herrskare, min broder,

Blif tankens djerfva man.

Här stå vi millioner,

Skönt rustade till strid,

O. träd i våra leder,

Det är en herrlig tid!

Och sången slöts och natten

Steg tyst ock ljuflig ned.

Men åt det nya lifvet

Svor jag min hyllningsed.