Читать книгу Molnbilder - Alfthan Johannes - Страница 4

O, kunde jag mig smyga

Intill ditt läger nu,

Och se dig vackert hvila

I drömmens sköte ljuf.

Jag ville flägta myggan

Ifrån din friska kind,

Jag ville öppna fenstret

För doftrik morgonvind.

Din barm är lugn och ljuflig

En drömomgjuten vår. —

Säg, hvilka drömmar tecknat

Der sina blomsterspår?

O, drömmer du om rosors

Om liljors klara kalk?

O, drömmer du om annat

Kanske, du lilla skalk?

Du är väl ej en skönhet

Ur någon lång roman.

Den vackraste ej heller

Uti den lilla sta'n.

Men – hvad ej många äga,

Det har du qvar ännu

Ikring ditt anlet gjutet,

Din barndomsfrid, så ljuf.

En sällan skådad värme

I hvarje drag och min,

Och tusen ömma löften

På läpparnes rubin.

Jag vill en stund här sitta

Och läska godt min själ;

Som vandraren i öknen

Gör vid oasen väl.

Oas i lifvets öken,

Hur' har jag träffat dig!

O ljus i lifvets töcken,

Hur' teddes du för mig?

Det fins en vacker saga

Om genier och ler,

Men menskorne, som mognat.

Tro ej den sagan mer.

Jag vet ochså, att feer

Ej kunna likna dig;

Det är en mensklig glädje

Som du har väckt hos mig.

En vida högre glädje

Än någon mystisk fe,

Fast än så ljuf och älsklig

Och magiskt lockande.

Fast än så ljuf och älsklig

Förmådde skänka mig,

Ty sagans alla feer

De blekna dock för dig.