Читать книгу Molnbilder - Alfthan Johannes - Страница 6

En liten blomma mitt bjerta är

Men mycket ljuflig och vacker

Hon lider mycket i lifvets storm

Af sorgens täta attacker.

Hon böjes ofta af ödets slag

Hon står så blottad på fältet,

Till syskon har hon blommor sina

Och öfver sig himlafältet.

Hon fryser ofta i kylig natt.

Den stackars blomman, mitt hjerta,

Hon drömmer ofta en dyster dröm

Om lifvets vexande smärta.

Men blir det morgon engång igen

Då öppnas doftrika kalken,

Fast daggtåren glänser i djupblå grund

Hon ler den tokiga skalken.

Hon ler som funnes ej frost och natt,

Som kunde döda den arma,

Lättfärdig är hon, min blomma, visst

Och det så Gud sig förbanna.