Читать книгу Molnbilder - Alfthan Johannes - Страница 2

Ej den tviflandes dystra löje,

Ej den sörjandes klagoljud,

Ej den döendes sista suckar

Till en mild och barmhertig Gud;

Icke detta jag nu besjunger,

Nu besjunger jag menskans brud.

Nu besjunger jag hennes ögon,

Ljufligt tolkande hjertats glöd,

Nu besjunger jag kindens fägring.

Frisk och liflig och rosenröd;

O, för henne ger allting vika

Sorg och tvifvel och dyster död.

Kom, du tviflande fräcka sälle,

Kyligt löje uppå din mund;

Kom och se genom dessa ögon

Ned i oskuldens hjertegrund,

Se, och högt skall du då förnimma

Lifvets värde i samma stund.

Kom dn bleka, du sorgsna broder,

Vederqvick dina ömma sår,

Vederqvick dina sjuka ögon

Här, vid glansen af denna vår;

Se, ja, se i de milda ögon,

Och din smärta i doft förgår.

Du, o döende broder, hvilken

Svårt försakar på lifvets färd.

Bida stilla – jag sakta leder

Bruden fram till din hufvudgärd.

Ljuft omstrålad af hennes blickar

Börjar gladt du din himlafärd.

Ljuft det blifver för dig, i himlen

Tälja sagan om denna brud.

Glädje lyser i englars ögon

Wid den sagan om henne – Gud

Ler åt menskan, att menskans ande

Lycklig funnit en sådan brud.

Nämn dess namn för Guds hvita englar,

Säg att sången är jordens skatt,

Säg att sången på sina vingar

Höjer jorden ur dyster natt.

Säg att menskorna vid dess toner

Blifva vackra och leka gladt.

Tälj för englarne i Guds rike,

Hur vi sjunga, vi små också;

Att, fast dömda till grusets lagar,

Ljuft vi älska vår jord ändå.

Säg att bröderna här med sången

Andens blommor i lifvet så.