Читать книгу Molnbilder - Alfthan Johannes - Страница 12

Kall du skipar dina hårda lagar,

Sträng du räknar våra fröjdedagar,

Grafvens tyste, mörke son!

Halfva fröjder du blott menskan unnar,

Der du obevekligt sträng förkunnar

Att vårt lif blott var ett lån.

Jag dig hatar – dödens dystra engel

Liljan bryter du ifrån dess stängel,

Medan den i blomning står.

Blek du träder fram uppå vår bana,

Blek och dyster, då vi minst det ana,

Njutande vår lyckas vår.

Helig är för dig ej makans smärta,

Säkert icke brudens varma hjerta,

Icke barnets ömma håg!

Sorg och saknad dina stigar följa

Allt i svart och dystert ses sig hölja,

Der du vandrar fram ditt tåg.

Lömskt du smyger till ditt offers sida,

Låter grymt det några stunder lida,

Manar sen med grafvens röst.

Sorg du sänder i millioner hjertan,

Och din följeslagare är smärtan,

Tärande i kränkta bröst. —

Blida Gudom! dock ej sorg du bringar

Salig sväfvar uppå dina vingar

Anden till sitt hem igen.

Icke blomman i dess vår du bryter,

Blott dess lott uti en bättre byter,

Blida, goda menskovän!

Brudens dröm ej vid din kyss försvinner,

Högre kärlek i det hjerta brinner,

Som ser himlens öppna dag.

Frid och sällhet på ditt anlet thronar,

Höga engel, der du ljuft försonar

Menniskan med ödets lag.

Se, af dina starka armar buren

Löser anden sig ifrån naturen,

Du är lifvets skönsta akt.

Hel dig! Gudom, som vårt mål upplyser;

Ingen vid ditt milda löje ryser,

Dödens blida brodersmakt!

Och en dag – när alla fröjder bleknat,

Och min själ för lifvets stormar veknat,

Kom och helsa mig, min vän!

Dina kyssar göra slut på striden,

Dina kyssar bringa anden friden,

Som den mistat har igen!