Читать книгу Molnbilder - Alfthan Johannes - Страница 7

Han mötte mig som flicka,

Knappt sjuttonårig än,

Han såg i mina ögon

Och blef på stund min vän.

Han kände mina tankar,

Jag kände icke hans,

Jag glömde honom hastigt

I lifvets yra dans.

Han såg mig som förlofvad,

Förlofvad med en ann,

Och gömde tyst och stilla

Sitt hjertas heta brand.

Han såg mig såsom maka,

Han såg min kind bli blek.

Han såg att hjertat blödde

Inunder ödets svek.

Då kom han som en broder

Till mig, och sade så:

Se, dessa smärtor alla,

De skola snart förgå.

En kommer tyst och stilla,

I mörk, men herrlig skrud,

Var då, min flicka, redo

Att blifva himlens brud.

Då glöm hvad ondt du lidit,

Då glöm all sorg, han bad,

Och gå till himlalifvet

Försonad, fri och glad.

Men döden har ej kommit

Till mig med frälsningen,

Han sökte upp istället

Min enda, enda vän.

Hel, dödens blida engel

Som rättvist skiftat har,

Som tog den gode undan,

Den sämre lemnat qvar!