Читать книгу Litteraturen og det hellige - Группа авторов - Страница 18

De første kristne var inddraget i skabelsen af teksten selv. Her – i disse menigheder – ‘blev teksten oplivet’, den fik kød og blod, idet man fortalte dens historie, og ‘levede’ den under skiftende historiske vilkår (The Authority of Scripture, 109f). Som sagt må nutidens menigheder ligesom de første menigheder vove at skrive evangeliet på ny. Kun således kan den sande autoritet komme til udtryk. Kun således kan Bibelen stadigvæk være en levende virkelighed, en kilde til fortsat dialog (Nissen 1989, 288).

Der er med andre ord en nøje sammenhæng mellem inkarnation og inkulturation. Enhver inkulturation har sit teologiske fundament i den teologiske opfattelse af Guds ords inkarnation. Jesus af Nazaret levede under de betingelser, som gjaldt på en bestemt tid og et bestemt sted. Kun på den måde kunne han fremtræde som relevant for sine samtidige. Den kristne tolkning af Jesus som Guds åbenbaring (Guds ord) gjorde det muligt og krævede, at han blev ‘oversat’, dvs. at budskabet om ham blev aktualiseret og kontekstualiseret i forskellige situationer, kulturer og sprog. Dette er den grundlæggende funktion for Det Nye Testamentes skrifter, som først senere blev kanoniseret som helligskrifter. Som det afgørende middel for Guds åbenbaring er Jesus afhængig af fortolkning. Guds ord må gøres gældende i enhver (ny) situation (Kahl, 424).

Hermeneutikken er i kristen forstand dybest set en aktualiseret inkarnation. Det drejer sig om et budskab, som på ny bliver til virkelighed i menneskers liv. Denne pointe understreges med rette af Eskil Franck, som i en artikel med titlen »Uppenbarelsen som kommunikation« fremlægger en tolkningsteori, der både er skabelsesorienteret og Kristus-orienteret. Det hedder bl.a.:

Kyrkan som gemenskap får avgörande betydelse som den plats och det sammanhang där uppenbarelsen blir kött och blod. Skapelsen ‘representeras’ av oss människor med vår mänskliga utrustning, med våra särskilda gåvor, begränsningar och behov. Centrum för denne inkarnerade, mysteriösa och erfarenhetsbaserade uppenbarelse är nattvarden som Kristi kropp och blod: hans frälsningsgärning aktualiserad mitt ibland oss genom Andens närvaro. Den inkarnerade uppenbarelsen förverkligas i och genom dem som fogats in i detta sammanhang och som ställer sig till förfogande för varandras och andras bästa. När så sker äger den yttersta av Guds uppenbarade verksamheter rum. Genom människors liv och gärningar kommuniceras Guds väsen och vilja. Därigenom ges, handgripligen, människor möjlighet att erfara Gud själv.⁴